I samtida poeters sällskap
Therese Eriksson läser en levande antologi dikter för unga
Uppdaterad 2019-09-23 | Publicerad 2019-09-09
”Aij aih aih åååååååååååååå-åååååååå-åh-hhhhhhh …” Jag minns hur jag reagerade på ljudorden som ohämmat löpte längs boksidorna – får man skriva hur man vill? Kan dikt se ut såhär? Sonja Åkessons iögonfallande dikt ”Neeijjj” var kanske inte den jag tyckte mest om i diktantologin Kärlek och uppror (1989), men den gjorde intryck. Outplånligt.
I Berör och förstör, en ny diktantologi för unga i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar och efterlängtad uppföljare till Kärlek och uppror, finns ingen direkt motsvarighet till Åkessons vokalstinna dikt. Men, där finns hos till exempel Lina Ekdahl den lustfyllda, fräcka språkleken: ”Lek inte med språket i munnen / Prata inte med öppen mun / Stäng munnen / Lek inte med munnen / Munnen är ingen leksak”. Eller, som ett svar på den unga läsarens fråga om man får skriva vadsomhelst i en dikt, det blossandet hatet när Johan Jönsons diktjag torkar sin ”herpesangripna kuk” på handdukarna i hemmet där han arbetar. Svaret är alltså ja, om någon missade det. Dikten är vild och fri.
Detta är en liten skatt. Bara innehållsförteckningen i Berör och förstör gör mig oväntat rörd, kanske för att det är så kraftfullt att se så många av vår samtids viktigaste poeter radas upp efter varandra, namn efter namn. Poesin är sannerligen inte död. Visst, det går alltid att säga något om urvalet av författare och dikter – någon poet verkar nästan demonstrativt bortvald, några dikter har kanske en för hög tröskel för en ovan läsare – men det är onödigt.
Berör och förstör är en rik samling poesi. Jag hittar omedelbara favoriter av Burcu Sahin, Kjell Espmark, Jasim Mohamed, Jila Mossaed, Leif Holmstrand och Jenny Wrangborg – den listan säger något om bredden och variationen, bland poeterna men främst i dikten som sådan.
Farrokhzad och Folkhammar har gjort ett digert jobb med urvalet – och tanken på att välja blott en dikt per poet gör mig svettig, men framför allt har de skapat en samling dikter som är renons på pekpinneaktig pedagogik. Dikterna är ordnade i tematiska avdelningar, men de och deras innehåll förklaras inte närmare än att de sorteras under samma rubrik – ett citat ur någon av dikterna som följer. Läsarens möte med dikten är allt här.
”Den här ska bli er sedan”, säger jag till min ena dotter som tittar upp från sin Harry Potter och sneglar över min axel. Jag läser boken som en kritiker, från pärm till pärm och med den inre verktygslådan i högsta hugg. Det funkar så där. Dottern tar boken ur mina händer, läser högt Iman Mohammeds ”Systerns hår glänste intill skogsbyggnaden” och stakar sig fram på ”arkitektoniskt planerad att förstärka / den oroliges placering i rummet”.
Lätt höjda ögonbryn, men hon bläddrar vidare, slår upp boken på måfå.
Just det, det var så man gjorde, det var såhär jag bekantade mig med Kärlek och uppror. Så, jag gör likadant. Bläddrar fritt, läser oordnat. Berör och förstör – i fint samarbete med en ung, framtida läsare – får mig att läsa dikt som förr igen.
Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar skriver för Aftonbladet Kultur, därför recenseras deras antologi av Therese Eriksson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.