Dikter som hela tiden skjuter nya skott

”Eros planteringar” av Camilla Hammarström påminner om den allra bästa sortens trädgård

helskärm

Tvåsamheten föds i en trädgård. Kanske är det en av förklaringarna till att trädgården så länge hängt med som metafor för kärlek. I Höga visan beskriver den älskande sin brud som ”en inhägnad trädgård, en förseglad källa”, vars ”lustgård” är full av dyrbara träd och kryddor. Under medeltiden förekom trädgårdar i konsten som så kallade loci amoeni, ett slags heliga idyllplatser för romantik. Även i många av den moderna tidens stora romaner – Goethes Valfrändskap, Austens Mansfield park – fungerar trädgården som erotisk arena och katalysator.

Med andra ord lutar sig Camilla Hammarström mot en lång tradition när hon i Eros planteringar väver samman titelns båda element. Diktsamlingen rör sig runt ”det som är ljuvare än vin”, som det heter både här och i Höga visan: förälskelsen i ett du. Ett du ”med honungsljuva ögon”, ”som till sist släppts / fram i mina nejder”, vars ansikte liknar en ”lucker mull”. Det organiska diktlandskapet spirar, grönskar, växer:

”Axeln när den snuddar bladen.

Embryo till upprymdhet.

Skopor av luft som syresätter

våra omlopp. Dina armars

ådergrenar. Något planterades

när vi strövade längs fallet.”

De tioradiga dikterna, som snarare bör läsas som delar i en svit än som enskilda existenser, är allihop skrivna i liknande stil. Meningarna hakar ryckigt och parataktiskt i varandra. Hur en rad kausalt förhåller sig till nästa, om den alls gör det, är sällan självklart. Läsaren får därmed skapa sina egna inre samband. Det är som att betrakta en avlägsen scen genom ett lövverk: bara genom förkunskap och gissningar anar man hur delarna hänger ihop. Med skillnaden förstås att detta inte är bildlikt återgiven verklighet, utan poesi, vilket betyder att formerna är ett med sitt framträdande. Lycka till, den som vill limma ihop dem till en ursprunglig helhet.

Hammarström har tidigare översatt den amerikanska poeten Lyn Hejinian. Och det är framför allt henne jag kommer att tänka på när jag läser Eros planteringar. Hejinians storverk Mitt liv är ett försök att skriva en självbiografi utifrån övertygelsen att språket ständigt måste falla sönder och ta omvägar för att närma sig något så komplext som ett människoliv. Samma princip kan förstås påstås gälla när det som skildras är en kärleksrelation. Hur annars fixera de spänningar som flödar fram och tillbaka mellan två människor? Under många år, eller ens i ett enda ögonblick?

Alltså löper Hammarströms text mellan vinklar, stämningar och motiv. Ibland kan vädret slå om på en och samma rad: ”Det liljevita. Gravsänkor.” Vid andra tillfällen är rörelsen mer subtil. Omkring två tredjedelar in i boken tycker jag mig exempelvis uppfatta en skiftning från inledningens nyförälskelse till en långsammare ömhet. I början är de älskade ”intrasslade i lakan”: ”Trädgårdens sängar stod i sjövild blom”. Senare blir duets närvaro i sovrummet så självklar att samma vardagsting ”andas om dig”: ”Kuddens / fördjupning. Skrynklor.”

Är den läsningen rättvis? Eller projicerar jag bara den förväntade utvecklingen på en text som säger något helt annat? Jag vet inte. Säkert är bara att Eros planteringar är långt ifrån entydig. Dikten verkar förändras för varje läsning. Det är som om den andas, hela tiden skjuter nya skott. I sin kontrollerade vildvuxenhet påminner den om den allra bästa sortens trädgård.

Camilla Hammarström medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Rebecka Kärde, litteraturkritiker i Dagens Nyheter.