Bin visar vägen till altruismen
Petter Lindgren om Thor Hansons ”Binas hemliga liv”
Publicerad 2019-08-09
Jag har under några dagar haft nöjet att befinna mig under inflygningsbanan för ett bladskärarbi, eller ett tapetserarbi som sorten också heter.
Det lilla djuret, som lätt skulle kunna tas för en geting, karvar ut små rundlar ur en rosenbuskes blad, rullar ihop dessa och flyger sedan med dem i famnen in i ett litet kvisthål i verandataket. Fram och tillbaka.
Turligt nog har kulturredaktionen försett mig med den amerikanska biologen Thor Hansons Binas hemliga liv, något av det bästa och bredaste som finns att tillgå i ämnet och ett arbete i paritet med britten Dave Goulsons Den stora humleresan, som kom ut på svenska i fjol (Volante).
Här finns mycket att läsa om bladskärabiet och hennes kusiner. Det framgår till exempel att mitt eget bladskärarbi med 100 procents säkerhet är en hona. Väl inne i boet, får jag veta, tapetserar hon väggarna med bladen, som troligtvis skyddar mot parasiter. I denna gröna och, tänker jag mig, väldoftande barnkammare samlar hon också ett rejält lager av pollen och nektar för de blivande larverna att kalasa på.
Bladskärarbin lever ensamma och räknas därför till gruppen -solitärbin, berättar Hanson, en grupp som över huvudtaget tycks inspirera till spännande och poetiska artnamn. Till solitärbina räknas exempelvis murarbiet, byxbiet, oljebiet och blomsovarbiet som heter så efter sin vana att övernatta i blommor, och då gärna i blåklockor.
Alla är de lite ludna vilket gör dem till utmärkta och viktiga pollinatörer, och på det hela taget är de riktigt söta. Bara i Sverige finns drygt 250 arter av solitärbin enligt Jordbruksverket, och en tredjedel av dessa är rödlistade.
I jämförelse med honungsbinas myllrande samhällsliv kan solitärbinas tillvaro framstå som lite ledsam, men livsstilen har trots allt 120 miljoner år på nacken, enligt Hanson. Uppenbarligen har det sina fördelar att leva som singelmamma om man är ett bi.
Tyvärr dras solitärbina liksom vi människor ofta med bostadsbrist. Deras naturliga livsmiljöer, som gamla murkna träd, rasbranter och kala fläckar av jord, har blivit allt sällsyntare, till följd av det moderna jord- och skogsbruket.
De får helt enkelt tränga ihop sig där det finns plats, vilket intressant nog öppnat dörren för beteenden tillräckligt komplexa för att kunna kallas för sociala, eller eusociala som det heter i sammanhanget. Vissa arter av solitärbin har till och med börjat hjälpas åt med barnpassning och bobyggande.
I sin bok The social conquest of Earth från 2012 angav Harvardbiologen E O Wilson tre avgörande förutsättningar för eusocialitet: arbetsfördelning, förekomst av altruism, samt umgänge över generationsgränserna. De arter som lever upp till den kombon är lätträknade, här återfinns bland annat honungsbin, termiter och en viss sorts räkor, men Wilson har också föreslagit ett tillägg till den korta listan: en stor och snacksalig primat med ursprung i Afrika.
Wilsons teorier har förstås mött motstånd, särskilt som de går stick i stäv med den ingrodda föreställningen om den starkares överlevnad och i stället visar hur självuppoffrande -beteenden kan fortleva och förstärkas, om det gynnar gruppen som helhet.
Saken är långt ifrån avgjord, menar Hanson, men på en punkt tycks alla experter överens: ”Om man vill studera pågående social evolution finns det inget bättre sätt än att vända sig till bina.”
Vad mitt eget lilla singelbi beträffar, så har det i alla händelser lämnat sitt bo att sköta sig självt. Trafiken har upphört, och inte är det lönt att sitta och vänta. Bladskärarbebisarna kommer att visa sig först om ett år.
Det är lite drygt, men ger ändå något att tänka på när blizzarderna letar sig in under kragen i januari. Att de små larverna ligger därinne i sitt kvisthål tapetserat med rosenblad och sover sött i väntan på sommaren.