Satir som fastnar i det tekniska

Bokgrillningen i Vladimir Sorokins roman räcker inte som litterär idé

helskärm

Marulksfilé på Platonovs Tjevengur. Duva på Achmatovas Ett poem utan hjälte. Lammstek på Don Quijote eller cheeseburgare på Lolita.

Låter det läckert?

I Vladimir Sorokins roman Manaraga har illegal bokgrillning blivit hipp lyxkonsumtion.

I en obestämd framtid turnerar book’n’grill-mästaren Geza världen runt och uppför en glöd- och eldshow hemma vid borden hos de riktigt rika. ”Veden” är urgamla litterära verk av högt konstnärligt värde.

Det trycks nämligen inga pappersböcker längre i Sorokins framtidsfantasi. Och Gezas och hans illegala kockkompisars grej är att bara grilla på de mest sällsynta av bevarade antika pappersböcker, helst förstautgåvor, stulna från museer eller inköpta från mörklagda auktioner.

Geza kan under grillningen bläddra så skickligt i de brinnande boksidorna med sin silversabel att bokbålet, den unika doften, tuggandet och ätandet blir en unik estetisk njutning som såklart blir extra förhöjd av att den är förbjuden, en skändning av något heligt. Samtidigt smaklöshetens triumf.

Den kontroversielle ryske författaren Vladimir Sorokins fantasifulla, ofta groteska berättelser brukar definieras som postapokalyptisk science fiction. Och redan i genombrottsromanen, dystopin Blått fett (2001, övers Ben Hellman), var litteraturen i centrum av handlingen. Ur de levande kropparna av klonade ryska författare som Dostojevskij, Tolstoj och Nabokov bokstavligen pressades det unika blåa fettet som fungerade både som drog och evig, icke omvandlingsbar energikälla.

I Manaraga får vi följa bokgrillarartisten Gezas tankar i en inre monolog som avslöjar en smart, djärv och arrogant bokexpert och snobb som vet allt om olika verks litterära status, om utgåvor, bindningar, trycksvärta och papper. Särskilt älskar han ryska romaner. Men erkänner inte för någon att han aldrig orkat läsa ens hälften av en enda.

Liksom de flesta i hans tid kopplar han av med tv-serier och filmer, alla ”romaner” är numera färggranna hologram som tillhandahålls i behändiga små inopererade ”smartdon”. Dessa informerar också om allt man inte vet, om flygtider och ens kroppsliga hälsa och samtidigt håller de serotoninet i topp.

Man kan väl läsa Manaraga som en samtidssatir om litteraturens sjunkande värde och betydelse. Men den vanvördiga idén med bokgrillning som lyxkonsumtion räcker liksom inte till för att göra historien spännande eller särskilt djupsinnig.

Sorokin verkar tappa entusiasmen efter hand och Manaraga fastnar i det tekniska, i eldandets blå dunster och i en grillbransch-hotande molekylkopiatormaskin som brummar långt nere i ett sibiriskt berg.

Och jag tappar bort mig i vad som är hot och litterär förstörelse och vad som är nyskapelse och ymnig inflation.