Erotik & klassförakt
Uppdaterad 2015-06-29 | Publicerad 2015-06-26
Anneli Jordahl läser privata breven som Hjalmar Brantings fru ville bränna
I vår tid befinner sig kulturen långt från den politiska makten. I bästa fall är politiker lite lagoma kulturkonsumenter. Varför är det så outsägligt svårt att föreställa sig en skönlitterär författare och teaterkritiker gift med en statsminister? Och omvänt en statsminister som är tidningsman och lever i konstnärliga kretsar?
Författaren och teaterkritikern Anna Branting gifte sig 1883 med Hjalmar Branting. Då var han engagerad socialdemokrat och tre år senare redaktör för Socialdemokraten. En hårt arbetande man som 1920 skulle bli statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Skvallret gick om de två. Hon var fem år äldre än han, dessutom frånskild med två barn.
Först efter drygt tjugo års giftermål begav de sig till Italien. ”Den riktigt romantiska resan”, skriver Anna Branting i den självbiografiska Romresan från 1907. På plats bekantar de sig med den unge skandalomsusade kritikern och översättaren David Sprengel som guidar dem i Neapel. Mötet gör intryck. Till hösten sänder Sprengel dem sin nyutkomna bok om kritikern Oscar Levertin. Annas svar blev inledningen till sex års intensiv brevväxling: två kollegor kopplade upp sig på varandras hjärnor.
Sprengels brev är förstörda men genom hennes svar kan man ana vad han skrivit: ” … en lång kvinnlig monolog om verklighetens brister, längtan och omöjliga drömmar från en tid då vårt samhälle och dess svårdeschiffrerade könsroller tog form.” Så skriver Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap, som samlat och introducerat brevväxlingen med kommentarer kring omnämnda personer och företeelser. På så vis ett fint tidsdokument.
Brevväxlingen är förvisso inte okänd, den ges rejält utrymme i Lena Svanbergs biografi Anna Branting. Men i Lisbeth Larssons utgåva står breven för sig själva.
Anna Branting får livsenergi och skrivarglöd av Sprengels formuleringar och hoppas gnistorna ska spilla över i romanskrivandet. Tonen mellan 27-årige Sprengel och den 51-åriga Branting är stundom affärsmässig då hon ber honom skriva i Skådebanan, teatertidskriften hon var redaktör för. Hon är roande bitsk: ”Ni tror att teaterskriveri roar mig. Sanningen är att jag hatar det … Jag avskyr teaterfolk”.
Hon kallar honom ”biktfar”, är ibland djupt förtrolig om ensamhet, sömnlöshet och makens svunna otrohetsaffär. Om och om igen försäkrar hon Sprengel att hon visst inte är förälskad, föremålet för hennes erotiska känslor är och förblir maken. Men hon är motsägelsefullt svärmisk. ”Sänd mig ert porträtt! Jag vill ha det att se på ibland, att knäfalla för, att trycka till min kind.” Hon låter då som en Ellen Key i kärleksbreven till den gifte kritikerkollegan Urban von Feilitzen.
Översättaren och kritikern David Sprengel har för eftervärlden framstått som en egensinnig person med epitetet ”dekadent”. Till litteraturhistorien ville han uppenbarligen gå som mentor till uppburna författarinnor, ihärdigt uppvaktade han Marika Stiernstedt (som valde Lubbe Nordström). Till slut blev han Agnes von Krusenstjernas livskamrat.
Sprengel lydde inte Brantings uppmaning att bränna breven. Så läsaren blir en voyeur, det är inte för mig författaren ansträngt sig. Med Sprengels unga ansikte framför sig formulerar Anna Branting det som anses vara det bästa hon skrivit.
Breven vittnar om hur ord kan nå djupare än fysisk beröring. Några väl valda formuleringar kan gå från hetta till hätskhet, de kan egga eller förinta. En av pressens kvinnliga pionjärer skickar stundom kvinnosaken tillbaka till stenåldern: ”hela mitt liv har jag suckat efter en som skulle kunna böja, betvinga mig – det är innerst inne en verklig kvinnas dröm. En idiot som slår, kan inte härska. Men en iskall, genial man som ni, ni kan.”
Anna Branting var en mångfacetterad person; paradoxalt nog säger hon sig vara ointresserad av politik. Och dessvärre är hon bräddfylld av klassförakt (Lena Svanberg lyfter fram fler grovheter), inte en gång omnämner hon tjänstefolk i respektfulla ordalag. Dotterns amma är ”ful, långnäst, argsint” och kokerska kallas ”djevuln” som ”skuldsätter mig i bodarna”.
Ensamma borgarkvinnor är däremot utsatta eftersom de: ”ofta nog råka ut för underklassare som vill roffa åt sig deras ägodelar”. Anna Branting glömde att pappa poliskommissarien ståndscirkulerade, glömde att farmor och farfar var torpare.
Överklasspojken Hjalmar Branting blev klassförrädare. Det var också Anna Branting med sin nedlåtenhet mot den samhällsklass där hon hade sina rötter.
