Odyssé som gör dig upprymd
Sinziana Ravini läser Maria Küchens fascinerande encyklopedi över vårt förhållande till rymden
Uppdaterad 2019-07-19 | Publicerad 2019-06-14
Vad vinner vi på att resa till månen om vi inte kan korsa avgrunden som separerar oss från oss själva?” Det frågade sig en gång Thomas Merton, katolikernas Dalai Lama. Det är med detta tänkvärda citat som Maria Küchen inleder Rymdens alfabet – en encyklopedisk bok om människans komplexa relation till rymden.
Boken kommer exakt 50 år efter att Neil Armstrong, och den mindre kände Buzz Aldrin, steg ned på månen. Küchen skriver om astronauterna, rymdbaserna, dräkterna, farkosterna, rymdkapplöpningens propagandakrig mellan öst och väst, orsakerna bakom 70-talets enorma fascination för utomjordingar, Hubble, Ziggy Stardust, svarta hål, månlandningen, möjliga tidsresor, Tom Hanks, projektet MOL:s rymdspioner och exakt vilken penna Aldrin använde sig av när han lagade den trasiga strömbrytaren när det var dags att återvända till jorden.
Vi får möta de ännu levande astronautstjärnorna som kom att bli det kalla krigets symboliska rymdsoldater, både i amerikanska Nasa och ryska Roscosmos. När Küchen besöker olika raketuppskjutningsevents skriver hon likt en pilgrim som deltar i en religiös rit, med överstepräster och officianter, nedräkningar och böner, om blandningen mellan hyperprecision och total oförutsägbarhet. Mycket kan gå fel. Så många som 24 astronauter har offrats på rymdfärdernas altare.
Küchen har skrivit en oavlåtligt fascinerande och lärorik populärkulturell rymdodyssé, med mängder av intressanta filmanalyser, anekdoter och oneliners, som att det största beviset för att det finns intelligent liv ute i rymden är att de valt att inte hälsa på oss.
Geekfaktorn är hög, lite för hög ibland, skriven närmast ur en starstalkers perspektiv, och Küchen sprider lite för generöst andliga reflektioner à la Paulo Coelho. Men detta gör inte så mycket i slutändan, för hur ofta kommer man över en personlig, spirituell, rolig och vetenskaplig fan-fictionliknande historia om något så stort och obegripligt som rymden?
Bokens mest spännande partier är de om Silicon Valleys redan legendariske rocketscientist Elon Musk som vill skicka människor till Mars redan om några år, och Amazon-miljardären Jeff Bezos rymdraketföretag Blue Origin, som vill skapa en rymdstation för alla som vill ta sig ut i rymden. Rymdkapplöpningen mellan stater har bytts ut mot en rymdkapplöpning mellan individer.
Küchen konstaterar kallt att Marskolonin är inget annat än ett oavsiktligt förverkligande av fascismens utopi.
Hur klokt är det att upplåta något så ansvarsfullt som interplanetära resor åt en man som Elon Musk, frågar sig Küchen. Musk vill åka till Mars eftersom han är övertygad om att världen snart kommer drabbas av ett tredje världskrig. På Mars skulle alla behöva åka runt i fordon med robotarmar, vilket skulle göra att människor med funktionshinder skulle vara lika skickade att köra omkring i dessa fordon. Men vad skulle hända med alla de som inte har råd att åka till Mars? Küchen konstaterar kallt att Marskolonin är inget annat än ett oavsiktligt förverkligande av fascismens utopi.
Jag skulle vilja hävda att hela Silicon Valleys transhumanism är fascistisk. De försöker skapa en ny mänsklig elit av högteknologiska übermänniskor som kommer överleva de mindre bemedlade via livsförlängande proteser. När ska vi på allvar börja studera förbindelserna mellan högteknologins Eros och Thanatos? Redan cybernetikens fader Norbert Wiener varnade för teknologins mörka krafter, när han skrev att den virtuella världen så småningom skulle leda till mänsklighetens utplåning.
Det är inte högteknologin som är ond, utan människan som använder sig av allt mer raffinerade teknologiska verktyg för att utplåna sig själv. Jag hade gärna sett en mer filosofiskt djupgående reflektion kring relationerna mellan atombombs-makarna, cybernetiken, rymdkoloniseringen och det nya övervakningssamhället.
På ett ställe går Küchen in på Kinas nya spaningssatellit Gaofen, som kan lokalisera och följa vem som helst av oss, var vi än befinner oss, även i underjorden. Man behöver inte läsa science-fiction för att veta att människor i övertransparenta samhällen alltid till slut flyr in i obskyra, paranoida, tankesystem.
Vad kommer framtidens spaningssatelliter rikta sig mot? Psykets mörka labyrinter? Varför inte? Jag hade gärna ägt en app som hade tillåtit mig att utforska både min och andras psyken. Tanken på alla nya etiska och juridiska problem som skulle uppstå med en sådan uppfinning är svindlande, men idén är ändå trösterik. För ja, vad vinner vi på att resa till månen, om vi inte kan korsa den avgrund som separerar oss från oss själva?
PODD 50 år efter månlandningen: ”Nästa milstolpe i rymdhistorien”
Med anledning av det är femtio år sedan den första människan satte sin fot på månen, så djufördjupar sig vår nyhetspodd Aftonbladet Daily i den nya rymdkapplöpningen.