Neapel förlorat? Nu igen?

ANDERS EHNMARK följer med Tomas Lappalainen till den vackra, bildade, hemska staden

helskärm

Tomas Lappalainen har skrivit en personlig men ändå nästan klassisk bok om Neapel som lärostycke, där besökare norrifrån - med våra inskränkta vanor - kan växa. Han är fylld av entusiasm, vilket är smittande.

Länge är texten hållen på elogens språk, alltså äreminnets, där sida efter sida av den sköna staden under vulkanen beröms för sin dygd, eller odygd snarare. Neapel har Europas vackraste gester. Kanske är det den mest bildade staden, om man med bildning menar långa minnen. Alfabetet landar där, ungefär vid Ischia. Det finns ingen ordning men en skönhet i oordningen. I larmande gränder möter nordbon - vi känner det från en litterär tradition - behag, insikt, ironi, kärlek, mitt i kaos.

Ingenting tycks få staden att tappa fattningen. Vid läsningen erinrar man sig Enzensbergers ord att italienarna är sammanbrottets fackmän.

Det är en sympatisk bekännelse. Jag använder ordet "bekännelse", därför att författaren är så personlig. Han söker tillträde till stadens hemligheter genom att skriva sin egen kärlekshistoria. Han är mycket öppen, och hela tiden entusiastisk, och anför ofta Norden som en mörk fond till ljusgestalterna där nere, som Snoilsky ungefär. Det är ett språk med ekon. Man blir lite matt, men glad ändå.

Sedan händer något. Berättelsen vänder och den lyckliga upplevelsen synas i sömmarna, vilket är bra. Det leder i själva verket långt. Med hjälp av författare som Vincenzo Cuoco och Raffaele La Capria, framför allt den senare, ställs frågan varför den sköna staden sjunker djupare ned i kriminalitet och gömda maktstrukturer och inte tycks vara ens i närheten av demokrati.

Så är det ju. Ett slags undantagstillstånd råder, säger författaren med La Capria, på grund av faror som avvärjs dag för dag, men aldrig varaktigt: fattigdom, överbefolkning, upplopp, vulkanen själv. Det verkar som om överlevnadsförmågan står i motsättning till utveckling och medborgarstyre.

Vincenzo Cuoco talar om "passiv revolution" som en neapoletansk uppfinning. Han syftar på revolutionsförsöket 1799 som skedde över folkets huvuden och slutade med katastrof. Som följd en fruktan för folket som härskandets innersta drivkraft. Istället för medborgarstyre hemliga sällskap, camorra, trollkarlar. Allvarliga konflikter går upp i sång och spel. Det privata är offentligt, vilket gör det roligt att vara där, men det offentliga privat.

Det är ett lyckligt och hemskt tillstånd före demokratin. All makt ligger i det civila samhället och utövas, så snart det är fara å färde, vilket det alltid är, i lönn, som lönnmord. Det civila samhället har blivit terroristiskt.

Tomas Lappalainen har skrivit en medryckande och gungande bok om den märkliga staden. Han avstår inte från någon utsvävning, och det är lite riskabelt, men nästan alltid roligt, och till sist börjar man känna Neapels predikament som något ganska nära, trots allt: den avdemokratiserade marknaden, det som var Berlusconis mål för hela landet, nyliberalernas dröm. Neapel ligger lite före, det är allt.

Ps. När jag skrivit detta får jag i posten det nya numret av tidskriften L'Espresso. Det är ett temanummer om Neapel. Rubriken på förstasidan lyder: NAPOLI PERDUTA, Neapel förlorat. Nyheten är att Neapel för femtioelfte gången gått under i brottslighet.

Samhälle

Anders Ehnmark är författare och skribent i Expressen.