Vem bryr sig om manusförfattaren?
Carsten Palmær läser om ett bortglömt skrå
Publicerad 2021-07-21
Publiken går på bio för att titta på skådespelarna. Kritikern slår sig ner i salongen för att formulera en åsikt om regissören, men vem bryr sig om manusförfattaren?
Det gör Johanna Forsman och Kjell Sundstedt. De har skrivit en både kunskapsrik och underhållande bok som heter ”Det svenska filmmanusets historia”. Den bygger på grundliga arkivstudier och ett femtiotal intervjuer med bland andra Malin Lagerlöf, Peter Birro, Maria Karlsson och Cilla Jackert.
Den som vill se den första film som någonsin spelades in i Sverige kan gå in på nätet och slå upp ”Komiska förvecklingar på Djurgården i Stockholm” av Max Skladanowsky från augusti 1896. Den är bara femtio sekunder lång, men innehåller många av filmdramatikens grundelement: snubblingar, kärlekspar, slagsmål – till och med en cykeltjuv.
Från början var den svenska filmkonsten strikt kommersiell och ägnade sig, enligt Forsman och Sundstedt, framför allt åt att skildra ”manslukerskor, sadistiska råskinn, ädla jungfrur, grevar, baroner och hjältar av folket”.
Men filmbolagen ville också nå en mera anspråksfull publik. Först spelade man helt enkelt in scener ur populära teaterstycken som ”Bröllopet på Ulvåsa” och ”Värmlänningarna”. Både ”Fadren” och ”Fröken Julie” filmades under Strindbergs livstid, med hans uttryckliga tillstånd.
Samtidigt försökte man övertala prominenta författare att skapa berättelser direkt för det nya mediet: ”För kofvans skull har jag skrifvit ett biografstycke” skrev Henning Berger till Hjalmar Söderberg 1910. ”Jag tog två av mina noveller och dramatiserade dem lätt, några repliker behövdes ej. För det fick jag 1 000 kr. Det är en natts arbete och honoraret är ju ej att förakta.”
Men det tidiga 1900-talets diktare var vana att uttrycka sig i ord, inte att berätta i stumma bilder. Selma Lagerlöf betraktade filmatiseringar som en serie illustrationer till sina böcker, ”levande och vackra”. När regissören tog sig friheter protesterade hon. Och när filmbolaget av kommersiella skäl klistrade ett lyckligt slut på ”Gösta Berlings saga” sa hon upp bekantskapen med filmkonsten.
Hjalmar Bergman – som också hade dåliga erfarenheter av filmatiseringar – lärde sig däremot att offra kvicka formuleringar för effektiva bilder: ”Tystnaden är det allra viktigaste i film”.
Många manusförfattare var journalister, med ett öra för trovärdig dialog och vana att snabbt randa ihop en text på beställning. Där fanns den legendariske Lundaöverliggaren Sam Ask och den flyhänte kuplettförfattaren Gösta Stevens. Några av de mest framgångsrika – Victor Sjöström och Mauritz Stiller – var från början skådespelare. Några av de flitigaste – Torsten Lundqvist, Sölve Cederstrand –är i dag bortglömda.
Upphovsrätt för manusförfattare var det aldrig tal om. Den som satt på pengarna bestämde allt. Originalmanuset stod sällan att känna igen. Filmbolaget kunde låta ett antal författare skriva olika versioner av samma berättelse innan regissören ändrade på alltihop och producenten till slut lät klippa sönder resultatet.
40- och 50-talets stjärnregissörer Hasse Ekman och Ingmar Bergman fick lära sig hantverket genom att slå sig på tummen: ”Vi hade det bra därför att vi hela tiden fick arbeta” skriver Bergman. ”Vi blev åthutade, de körde med oss, de klippte rätt hänsynslöst i våra filmer, men vi fick fortsätta filma”. Båda tog manushjälp av uppburna diktare: Hasse Ekman hade Dagmar Edqvist och Walter Ljungquist, Ingmar Bergman använde Herbert Grevenius och Ulla Isaksson.
En förutsättning för att man på ett kreativt sätt ska kunna bryta mot de dramatiska konventionerna är emellertid att man känner till dem.
1960-talets nya regissörer skrev helst sina egna manus. Den statliga filmskolan startade 1964 och utbildade fotografer, ljudtekniker, producenter och regissörer. Men inga manusförfattare, inte förrän 1992.
En förutsättning för att man på ett kreativt sätt ska kunna bryta mot de dramatiska konventionerna är emellertid att man känner till dem. Det blev den skicklige pedagogen Ola Olsson som inför hundratals lärjungar analyserade strukturen i filmer som ”Gökboet” (och hjälpte somliga att imitera den).
Televisionens roll växte. En ny generation manusförfattare, lydig och effektiv, skolades vid det löpande bandet på ”Varuhuset” och ”Rederiet”. Fortfarande finns det filmregissörer som med framgång sköter hela berättandet själva. Men författarna bakom seriesuccéer som ”Bron” och ”Solsidan” arbetar i kollektiv efter amerikanskt mönster och organiserar internationell facklig kamp mot HBO och Netflix.
Medelmåttor intresserar sig för genier, genier intresserar sig för hantverkare. ”Det svenska filmmanusets historia” är mera de strävsamma hantverkarnas bok än de solitära geniernas. Det tackar vi för.