Miljökamp för revolutionärer

Lena Andersson om femårsplaner mot klimathotet

David Jonstads bok Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen får mig att inse att det kommer att gå illa. Inte därför att analysen är fel, tvärtom, eller för att förslagen är ogenomförbara, utan för att lösningen inte kan komma för långt från vänster. Den måste ha liberaler och konservativa med sig för att appellera till de medborgare som på grund av sin rikedom lever mest klimatovänligt.

Läget är prekärt och frivilliga lösningar räcker inte. Statliga och globala regleringar är det enda som fort nog kan åstadkomma vad som krävs. Jonstads svar är koldioxidransonering. Forskarna vet hur mycket koldioxid som kan släppas ut för att temperaturen inte ska stiga mer än vad som redan är intecknat och för att jordens lungor ska kunna absorbera alltihop.

Utifrån det sätts ett absolut koldioxidtak, sedan fördelas mängden lika mellan medborgarna. Var och en får ett ransoneringskonto från vilket ransoner dras vid köp av sådant som skapar utsläpp. Den som gör av med mindre kan sälja ransoner. Taket sänks år för år medan samhället ställer om till fossilfri lågenergiförbrukning, närodlad mat, färre resor och ett ekonomiskt system som inte har tillväxt som mål utan jämlikhet och ekologisk hållbarhet.

Jonstads bok är intressant och seriös, men strategiskt hopplös eftersom den bara kan få inbitna vänsteraktivister med sig. Han ställer i utsikt att på tio år utradera individualism och kapitalism och ersätta dem med en sorts kommunitär odlingsutopi, som inbegriper femårsplaner med namn som ”Urban skörd” för matproduktionen inne i städerna. Här vänds min hoppfullhet i trött förfäran. Inte femårsplaner. Det går inte bättre den här gången.

Skräpmatslokalerna har utrymts och hyser kommunala kvarterskök där man i gemenskap äter middag till självkostnadspris. Har man tvingat bort de kommersiella matkedjorna då eller har efterfrågan släckts på ett decennium?

Denna utopistiska vision, som utgör några sidor i slutet, underminerar tyvärr bokens mer sakliga redogörelser och förslag, som ingen kan komma undan. I utopiavsnittet visar sig klimatet vara en bakväg till revolutionen och skapandet av en ny människa som lever i maklig takt, inte konkurrerar eller konsumerar. Jag förstår inte hur den ordningen ska införas och bestå utan att demokratin avskaffas.

Inte heller begriper jag vem som ska utveckla ”den nya generationens videoteknik”, ämnad för utsläppslösa möten och hemarbete, om det inte finns några ekonomiska sporrar såsom hopp om försäljning av tekniken.

Om Jonstad hade hållit sig till koldioxidransoneringsidéerna och energiomställningarna med allt vad de innebär och låtit bli det kommande lyckoriket skulle han ha skrivit en uppfordrande bok. Nu väcks bara motståndet hos dem som måste ändra levnadsmönster men knappast gör det av att erbjudas denna bild av sin kommande kollektivistiska tillvaro.

Alla samhällen låter outhärdliga när livet beskrivs i planritningsform. De måste erfaras inifrån och byggas organiskt, som en successiv nödvändighet, orsakad av exempelvis energiransonering.

Lena Andersson