Bödel & offer

Eva Björklund om Vargas Llosas nya mäktiga roman

helskärm

Mario Vargas Llosa hittade huvudpersonen till sin nya roman Keltens dröm i en biografi över Joseph Conrad: en brittisk diplomat av irländsk börd. Åren 1902–1903 hade Conrads Mörkrets hjärta publicerats och Roger Casement sändes ut till kung Leopolds Oberoende Kongostat för att utröna sanningshalten. Under stor vånda och vedermöda dokumenterade han folkmordet i en rapport till regeringen, som siktade på att beröva Belgien förläningen. Han fick medalj, men i Kongo ändrades inget. Sedan skickades han till Amazonas regnskog för att rapportera om skräckväldet i Putumayo. Det ledde till att peruanska gummibolagets aktier på Londonbörsen rasade och marknaden öppnades för gummit från Storbritanniens kolonier i Sydostasien.

Casement hade då lärt känna kolonialismens natur och gav sig hän Irlands frihetskamp. I början av första världskriget tog han sig till Tyskland för att skaffa vapen, återvände i ubåt och tillfångatogs dagarna innan påskupproret 1916. Han fördömdes inte bara som förrädare utan också som homosexuell, och dog i galgen.

Det finns en parallell till Vargas Llosas första historiska roman, Kriget vid världens ände. Den grundade sig också på en banbrytande klassiker från 1902, det brasilianska eposet Os Sertões om upproret i Canudos 1896. Vargas Llosa tillägnade författaren Euclides da Cunha sin version, men begick karaktärsmord på krigskorrespondenten.

Casement verkar ha behandlats med större respekt, även om det är svårt att veta hur den litterära

helskärm

verkligheten förhåller sig till den historiska. Det är en mäktig berättelse som tar sin början i dödscellen där han får beskedet att regeringen skjutit upp beslutet om nåd. Sedan vecklar den upp sig, steg för steg med mångfasetterade, outhärdliga reportage från Kongo, Peru och Irland – bödlar och offer, outsägliga grymheter, massakrer, lögner, rädsla, chockterapin hundra år tidigare – i en storslagen natur. De varvas med tankar och samtal i cellen – som i katedralen – med systrarna, irländska frihetskämpen Alice, prästen fader Carey och fångvaktaren Casey.

Det handlar om nationalismens olika sidor, att bara de andras är fördärvlig, om nationalism som motstånd, mot nationalism som utesluter. Om modernisering, måste utvecklingen oundvikligen gå över lik? Är förtrycket annorlunda i Europa, eller bara mer utstuderat, dolt, berett till värsta illgärningar när så behövs?

Dessa ständiga motsägelser, kedjor av förvirring och förveckling som fördunklar och förvrider goda avsikter och handlingar. Och om nederlaget: kan offret ge kraft åt den fortsatta kampen?

Dialogen tar emot i början, är distanserad, men när Vargas Llosa lägger sin fantasi och ordkonst till Casements rapporter, brev och dagböcker stiger en disciplinerad, medkännande, allt sjukligare diplomat fram. Han plågas av sin växande avsky för det imperium han tjänar, som också koloniserat Irland. Och av sitt eget hyckleri, sitt andra jag, under den strikta uppenbarelsen.

Som nyckel till Keltens dröm erbjuder Vargas Llosa ett citat av en uruguayansk kollega, José Enrique Rodo: ”Vi rymmer alla många personligheter, den ena framsprungen ur den andra och ofta i de mest förbryllande kontraster”. Det passar också honom själv.

När Akademin kungjorde sin motivering för årets Nobelpris ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag” avsågs inte imperialismens maktstrukturer, för dem hade Vargas Llosa efter bästa förmåga ägnat sin ordkonst åt att dölja, stödja och gödas av. Och hävdat motståndets meningslöshet och oundvikliga nederlag, inte bara det individuella.

Så också i Keltens dröm. Men med den tillkommer Casements vaknande insikt om kolonialismen som ett system för global vinstmaximering, ett system som inte bara underkuvar, utsuger och utrotar människor och folk, utan också berövar såväl makthavarna som hantlangarna deras mänsklighet. De vackra orden om att modernisera, att bibringa infödingarna civilisationens, kristendomens och frihandelns välsignelser, är till för de godtrogna.

Det kunde vara en beskrivning av vår nykoloniala världsordning. Ta ödeläggelsen av Irak i det krig som Vargas Llosa hyllar. Motivet är olja i stället för gummi. Förevändningen densamma, nu nyliberal: att modernisera, införa den euroamerikanska civilisationen och frihandeln på imperiets villkor.

Och i juni 2009, medan författaren skrev på Keltens dröm, dödade Perus militär ett par hundra av Amazonfolkens ättlingar som försvarade sin regnskog. Som politiker hävdade han då att infödingarnas kultur måste offras för moderniseringen och fördömde ursprungsfolkens frigörelse som uttryck för rasism och ett hot mot demokratin.

Det är varken första eller sista gången akademin motiverar sig politiskt, som om litteraturen inte skulle räcka. Men politiken ändras. När Garcia Marquez fick priset härjade militärdiktaturerna i Latinamerika. Nu kämpar ursprungsfolken och de sociala rörelserna för världsdelens andra befrielse. Medan tidsandan i Sverige är mogen för Vargas Llosa.

Eva Björklund