En mästare på mästare
Magnus Ringgren: ”Kvällens frihet” av Kjell Espmark är en underbar bok
Publicerad 2019-04-06
Dirigenter blir bättre och djärvare ju äldre de blir, och de blir ofta mycket gamla. Ett gott exempel är Herbert Blomstedt, nyss fyllda 90. Många har lagt märke till att det finns en Spätstil (Adornos term apropå Beethoven) hos konstnärer och författare, en sen stil som inte alls är höstligt avklarnad och enkel som man kanske önskar sig. Där kan finnas en stor radikalitet som i Beethovens sista stråkkvartetter eller Helene Schjerfbecks självporträtt målade med caput mortuum och tomhet.
”Över den vresiga oresonligheten svävar gärna en stark misstänksamhet.” Kjell Espmark försöker skildra några åldriga konstnärer i sin nya bok Kvällens frihet, och han gör det med självklart mästerskap. Han utgår från Edward Saids essä On late style. Där har han till exempel hittat Konstantin Kavafis, modernisten i Alexandria som egentligen levde i senantiken.
Espmarks bok är en hybrid mellan dikt och kortessäer. Man kan förstås lägga märke till att författaren fyller 89 i år och själv borde vara ett emblem för Spätstil. Han svär sig dock delvis fri; hans egen poetiska praktik är inte fullt så disharmonisk och misstänksam, och hans väl beprövade fragmentteknik har andra syften än att bryta ner traditioner eller – som Ezra Pound – skrämma vettet ur anständiga läsare med hotande fascism och senilitet.
Poeten försöker fånga ”den slutliga människan”. Den strängheten lämnar allt behag och all harmoni hos modellerna bakom sig. Men själva porträtten får något formfulländat över sig, något klassiskt mitt i den högmodernism som varit Espmarks hem som poet och litteraturvetare ända sedan 50-talet. Ett par trasiga fötter av skulptören Rodin blir en allmängiltig bild av själva gåendet. Av trasorna inne i Nelly Sachs paranoia bygger han ett fullödigt porträtt av en stark konstnär.
Två glesa sidor var får hans konstnärer, och det är precis lagom – två sidor är människans mått. Låt mig som exempel lyfta fram Ludwig van Beethoven, han som i sin dövhet och sitt elände tycks förakta publik och musiker i en samtid som mest gillade spektakel och Rossini-godis, inte aristokratmodernistiska stråkkvartetter. ”Låt det gnissla, låt det skava.”
Espmark söker sig in mot det väsentliga i sällskap med Tranströmers Schubertiana som får ge resonans: ”Här söker musiken den verkliga tyngden. / Stråkarna utforskar omutligt trakten / på gränsen till det som icke är. / I noterna släpps inget umbärligt in. / Till sist väger varje halvnot ett pund.”
”Det som icke är” – här finns förbindelsen med många andra i denna sällsamma gruppbild av människor nära utplåningen. Orden kommer från Edith Södergran och ekar hos Gunnar Ekelöf, den Ekelöf som i Samothrake skissat den roddarbänk på galärerna som Ezra Pound intar. Så dras också många andra trådar genom denna kulturhistoria i miniatyr. Om man inte kan referenserna får man läsa på. Det lönar sig storligen.
”Kvällens frihet” är en underbar bok, och den bör få en Augustnominering. Horace Engdahl sa att Svenska Akademien var Katarina Frostensons. Han hade fel. Den är Kjell Espmarks akademi. Hans poesi är ”skyar av blom i ett slånbärsbuskage / som vägrar att avstå från taggarna”.