Fångar både det banala och det fruktansvärda
Att läsningen blir sönderhackad är det förbannade krigets fel
Publicerad 2022-09-29
För vanliga människor – meniga soldater, hemmafruar, varvsarbetare – var andra världskriget i första hand inte ett stort, historiskt drama. Det var ett vardagsliv. Det var dagar, timmar, sekunder, vid fronten, i stadsruiner, i utrotningslägret Treblinka, på ubåtar där allt stank av diesel och kroppsodörer, på en japansk bordell i Burma, men också i köket hos en hemmafru på Long Island i USA som en dag inte är särskilt nöjd med den inälvsgratäng hon tvingats laga när ransoneringarna hårdnar.
Under november månad 1942 börjar krigets vindar skifta, när den tyska sjätte armén kör fast i Stalingrad och Rommel förlorar i Nordafrika. ”När den månaden öppnade var det många som trodde att axelmakterna skulle segra”, skriver historikern Peter Englund i sitt förord till Onda nätters drömmar och fortsätter: ”när den var över stod det klart att det bara var en fråga om tid innan de skulle förlora.”
Det är en massiv bok på långt över femhundra sidor. Englund har borrat sig ner i otaliga dagböcker, memoarer, vittnesmål och studier för att hitta de individuella rösterna i det enorma och fasansfulla drama som detta krig utgjorde.
Själva ordet ”världskrig” får sin fulla innebörd under läsningen: Vi får möta Mun Okchu, sexslav på en bordell i Burma, officeren och poetämnet Keith Douglas i Nordafrika, infanteristen Mansur Abdulin i Stalingrad och så vidare – och aldrig har väl uttrycket ”och så vidare” känts konstigare att skriva ut. Ett fyrtiotal människoöden, personer som aldrig skulle träffa varandra, sammanförs i en kollektiv skildring.
Visst bryter sig vissa individer fram ur berättelsen därför att de är kända och berömda, såsom författarna Ernst Jünger, Albert Camus eller Vasilij Grossman. Men Englund stannar, varsamt och konkret, hos de enskilda människorna, i deras vardag, deras psykologi, deras vanmakt, hunger, längtan – vare sig de är tyskar, japaner, finnar, ryssar eller amerikaner.
Hur lyckas Englund få ihop detta? Svar: Han lyckas inte. Boken består av 360 korta kapitel där alla dessa människor växelvis träder fram under denna novembermånad. Men som läsare klarar jag helt enkelt inte av att först läsa en sida om tandutdragning på döda judar i Treblinka, därefter en sida om fasorna i Stalingrad och ovanpå det ett stycke om att Ernst Jünger har ”öga för vackra kvinnor”.
Jag är heller inte så bergsäker på att skiftet i krigslyckan under november månad upplevdes så tydligt av folk i allmänhet
Till slut framstår detta massiva verk faktiskt som något slags scrapbook över både det fruktansvärda och det banala. I alla fall klarar inte jag av att hoppa från psyke till psyke, från plats till plats, från ett lidande till ett annat med några sekunders varsel: Inför varje nytt litet kapitel tvingas hjärnan först ställa om sig. Till råga på allt ryggar jag inte sällan tillbaka inför Englunds nördiga besatthet av krigsapparatens alla absurda detaljer. På varje sida löper dessutom fotnoter som man till slut nästan uppfattar som förbiflimrande börskurser i något ekonomiprogram.
Och när jag skrivit ned den kritiken inser jag omedelbart hur orättvis den är. Det Englund fäster på pränt är ju i slutändan just krigets – världskrigets – totala övermannande av det enskilda medvetande som försöker greppa det. Kanske är det därför som jag fastnar extra mycket vid vissa på sätt och vis helt ovidkommande kapitel, såsom de som handlar om filmen Casablanca. Den hade premiär i november 1942. Filmbolagets ledning ville i sista stund faktiskt lägga till en mer optimistisk scen med amerikanska trupper som landstiger, men en av huvudrollsinnehavarna kom – tack och lov – inte loss till inspelningen.
Jag är heller inte så bergsäker på att skiftet i krigslyckan under november månad upplevdes så tydligt av folk i allmänhet. Det framstår mer som en dramaturgisk nödlösning för att få lite ordning på scrapbookandet att utnämna november månad till en allmänt uppfattad vändpunkt i kriget – dröjde det inte snarare till vårvintern 1943 innan det stora psykologiska skiftet kom?
”Onda nätters drömmar” är hursomhelst ett heroiskt, eller snarare antiheroiskt, försök att greppa ett världskrig ur fyrtio personers enskilda vinklar. Att boken är svårläst och känns sönderhackad är egentligen inte Englunds fel – i varje enskilt kapitel skriver han medryckande – utan det förbannade krigets.