Mopedburen artistelit finner vägen till lyckan
Carsten Palmær om hur en turné av umbäranden kan ge sann tillfredställelse
Uppdaterad 2019-09-16 | Publicerad 2019-08-31
Vad är lyckan? Lyckan, mina vänner, är inte att vara rik och berömd. Man tröttnar, som ni säkert hört, på privatjetplan och hysteriska fans. Man ledsnar när man får sina riders uppfyllda in i minsta detalj. Man gäspar åt vidsynta groupies. Till slut orkar man inte ens slå sönder möblerna i hotellsviten.
Livet har ingenting att skänka den som redan har allt. Nej, lyckan, förstår ni, det är att komma över svårigheter och klara av problem. Gärna i gemenskap med andra. Och har man inga problem så får man väl skaffa sig.
En som begripit detta är vissångaren Göran Samuelsson från Västra Ämtervik. Han startade 1994 någonting som han kallar för packmopedsturnén, där stora delar av den svenska artisteliten, med ömmande skinkor och skrev, puttrar fram på grusvägarna i den undersköna värmländska glesbygden. Nu har han skrivit en bok om sitt 25-åriga turnéprojekt.
Packmoped? Det hade säkert varit billigare och enklare att hyra en buss. Men frågan är om han i så fall fått med sig Plura Jonsson, Caroline af Ugglas och Pugh Rogefeldt.
På packmopedsturnén handlar det om rostiga och illa åtgångna vrak med minst femtio år på nacken – och då är det inte artisterna jag talar om, utan deras fortskaffningsmedel: gamla trampstartade Crescent, Monark och Puch. I Samuelssons stall förekommer de flesta varianter på temat moped, utom möjligen postcykel med frampung.
I den rikt, om än något suddigt, illustrerade boken vittnar ett femtiotal artister om tappade kedjor, bakhjulslager som skurit och punkteringar som fixats i sista ögonblicket. Bott har de gjort på vandrarhem eller hemma hos byborna. Efter avslutad turné har inkomsterna delats lika. Och alla har varit lyckliga, genomfrusna och blöta i tiogradigt regn, med tidningar och telefonkataloger packade under galonställen och sex mil kvar till Sunne.
Det låter som en besinningslös orgie i anspråkslöshet men faktum är att jag tror att de menar vad de skriver.
En sak är märklig med den här boken: att det står så lite om musiken som de spelar om kvällarna. Jag menar, förutom de ovan nämnda storheterna hittar jag namn som Bengan Janson, Carin Kjellman, Ronny Eriksson, Peter Carlsson och Stefan Sundström. Det måste ha svängt utav bleka helvete i Lakene, Stöpafors och Sillerud.
I år tycks dessutom min särskilda favorit Christina Kjellsson ha varit med på grusvägarna, ovanligt lämpad för uppdraget. Hon är inte bara en utomordentlig vispoet, hon har också tidiga och grundliga erfarenheter av att vara öm i häcken (lyssna på de första raderna i ”Grön turban”).
Och vad heter titellåten på hennes senaste album? ”Blå moped”. Den hade man gärna hört på hembygdsgården i Molkom.