De vill bota jorden – men med fel medicin

Filosofiprofessorernas idé om en världsregering är ingen lösning

helskärm

Demokratin är ung, skör och ständigt under attack, därom är många överens, oavsett politisk hemvist. Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö, båda välkända professorer i praktisk filosofi, ställer i boken Folk & Vilja såväl diagnos som ordinerar bot. Och det är bråttom: demokratins och mänsklighetens överlevnad står på spel.

Hoten mot demokratin handlar om medborgarnas misstro, högerpopulismens frammarsch och den klimatkatastrof som enligt författarna bokstavligen kommer att ”koka” oss om något årtionde. Det är olika kriser och stundande kollapser som kräver samma akut tvingande lösning; en global demokrati.

Tersman och Tännsjö är sedan länge anhängare av idén om en världsregering så jag kan inte släppa misstanken att deras utopi alltid kommer att finna sina egna förevändningar och argument.

Det är dock inte svårt att instämma i deras formel hur legitimiteten för dagens system söndervittrar: Det transnationella kapitalet spelar ut nationer mot varandra, vilket minskar den nationella demokratins spelutrymme med resultatet att den folkliga misstron ökar.

Men om problemet är att den ekonomiska elitens preferenser blir politik oavsett vilket parti som innehar makten, hur kan då svaret vara att flytta samma demokratiska ordning upp på världsnivå?

För att Tersman och Tännsjö ska kunna motivera denna manöver feltolkar de den folkliga misstron och tvingas faktiskt också att i slutändan avskaffa demokratin.

Författarna misstag är att de inte gör åtskillnad mellan demokratin som sådan och dess politiker. Trots att den bristande tilliten ju riktas mot de folkvalda inte själva folkstyret. Det heter politikerförakt, och inte demokratiförakt.

Enligt mig är även de strömningar som benämns högerpopulism på djupet en moralisk protest mot en korrupt politikerklass som med oförtjänta privilegier fattar beslut utifrån andra intressen än allmänhetens bästa. En legitim rörelse som inte vänsterns partier, djupt inbäddade i maktsystemet, förmått kanalisera.

Förtroende gentemot den rådande politiska ordningen har tvärtom blivit en identitets- och statusmarkör. När författarna argumenterar för sin sak visar de också upp en rörande tillit till politikerkårens kompetens och kunskap, ett förtroende väljarna förutsätts dela trots att demokratikrisen orsakats av just politikers agerande och beslut.

Tersman och Tännsjö ordinerar alltså åt demokratin samma medicin som gjort den sjuk, bara en sisådär sju miljarder gånger starkare. Den politiska och byråkratiska klassen kommer därmed att bli ett ännu saftigare byte för det globala kapitalet. Och med en än mer upphöjd och privilegierad elit kommer vår misstro att bli gränslös.

För att fylla ut det demokratiska tomrummet på nationell nivå vill författarna införa arbetsplatsdemokrati, genom kooperativ och delägarskap. Men varför inte reformera det misstron gäller och i stället desarmera den politiska kasten?

På tvärs mot författarna anser jag exempelvis att många frågor borde undandras den representativa demokratin för att avgöras i folkomröstningar, på nationell och lokal nivå. De politiska partierna borde också förbjudas att ta emot andra bidrag än medlemsavgifter, och alltså bli politiskt och ekonomiskt beroende av sin förmåga att attrahera gräsrötter.

I jämförelse med Tersmans och Tännsjös förslag är detta inte endast genomförbart, utan också ett verkningsfullt medel mot demokratikrisen.

När det gäller klimatet hävdar författarna att temperaturen redan skenar, så med en tipping point om nio år lär ingen världsregering kunna hejda förloppet. Inte ens om den globala despoti infördes i morgon dag som Tännsjö – dock inte Tersman – i boken menar kanske ändå är vårt enda hopp . I DN 2018 (28 november) skrev Tännsjö utförligare om vår enda utväg: ”en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till.”

I praktiken kan dock knappast heller Tersman och Tännsjö gemensamma förslag i Folk & Vilja kallas för en demokrati. Vi kommer ju inte att få rösta om vi vill ha en världsregering, och de har dessutom på förhand bestämt vilka beslut som ska fattas.

Jag antar att det är förklaringen bakom varför författarna resonerar sig fram till en så snäv definition av demokratin: den är endast en beslutsform, oavhängig förutsättningar och utfall och dessutom utan den liberala demokratins rättigheter. Till och med att i demokratisk ordning avskaffa demokratin blir därmed förenligt med demokrati.

Och jag undrar om världsregeringen har något existensberättigande utanför Tersmans och Tännsjös mandat. Vad händer om den exempelvis beslutar att höja koldioxidutsläppen? Är det då tillåtet att störta den med våld?

Ja, enligt författarna, då de anser att handlingar som bryter mot lagen är legitima om de utförs för att förhindra klimatkatastrofen. De till och med uppmuntrar sådana aktioner.

Alla instämmer förstås i att en världsregering är att föredra framför att kokas levande, men vi måste också betänka att katastrofscenarier, kriser och hot alltid öppnat dörren för antidemokratiska krafter och idéer.

Jag misstror vare sig Tersmans eller Tännsjös goda vilja, engagemang eller motiv. Men historien lär oss att vara misstänksamt kritiska mot akademiker och intellektuella med utopiska ambitioner och idéer, särskilt när de riktar sin energi mot demokratin.