Så skapades det svenska tennisundret
Publicerad 2014-10-17
När vi var bäst en ömsint historielektion om blågul tennis – och om 1900-talets Sverige
Jag öppnar När vi var bäst med en av de mer oväntade analyserna av det svenska tennisundrets fall malande i bakhuvudet. ”Det rör sig om ett land med socialistisk prägel där allt tas om hand av staten. I varje familj finns en eller två bilar, en fin lägenhet, platt-tv, datorer, internet. Varför skulle ungdomar slita ont i en sport som tennisen som kräver uppoffringar?”
Landet är Sverige och den (närmast rörande) ofrivilliga fosterlandspropagandan är Mats Wilanders ord och kom i samband med att Sverige var på väg att åka ur elitdivisionen i tennis 2012.
Mats Holm och Ulf Roosvald har inte samma olyckliga politiska utgångspunkt i sin berättelse om det osannolika idrottsundret som försvann. Däremot lotsar de oss från tennisens födelse i Sverige till dess status som oöverträffad nationalsport drygt hundra år senare.
Tillsammans med Björn Borg och Stefan Edberg utgör Mats Wilander bokens självklara huvudrollstrojka, den som kom att dominera den internationella tennisscenen till och från under två sekel och sätta Sverige, Södertälje och Småland på världskartan. Titeltriumferna är kända, berättelserna om Björn Borgs bollande mot garageporten på mammas gata är idrottshistoriskt allmängods och avhandlas utan alltför sentimentalt tonläge. För någon som följer dagens genomprofessionaliserade internationella fotboll på nära håll är däremot anekdoterna från 70- och 80-talens tennistour hisnande. Det är ofta i tävlingsdetaljerna – och i den katastrofala logistiken runt omkring – som berättelserna bär som bäst. Vi delar omklädningsrum med Stefan Edberg när han nålar fast sponsordekaler på tävlingströjan, men struntar i reservtröjan eftersom ”den här matchen bara ska gå till tre set”.
Vi bevittnar utdragna femsetare i Rom som gör att vi missar flyget och i stället får åka bil nonstop i över ett dygn med tennispappan Lennart Bergelin i förarsätet till Paris. Väl där hinner vi precis bolla in oss på den anrika centercourten på Roland Garros innan nästa Grand slam-tävling drar i gång.
Efter matchen tar vi en öl i hotellbaren med den excentriske rumänen Ilie Nastase oavsett vem som vunnit dagens drabbning. Det är roligt, dråpligt och, i sina bästa stunder, snudd på slapstick.
Med utgångspunkt i de svenska stjärnornas tillblivelse mejslar författarna också ut ett rikt persongalleri av den gamla skolans tennisaristokrater och politiker, av eldsjälar och föreningsmänniskor, av flickvänner, sportjournalister och internationella tennisstjärnor som stod på andra sidan nätet när Borg, Wilander och Edberg fajtades om titlarna.
Men det här är långt mer än ett idolporträtt av tre svenska nationalklenoder. När vi var bäst är en ambitiös förteckning över hur Gustaf V tog den brittiska överklassidrotten till Sverige vid det förra sekelskiftet – och hur den rådande tidsandan tog svensk tennis till världstoppen sjuttio år senare. I resten av världen var sporten på den här tiden ungefär lika folkligt förankrad som hubertusjakt och hästpolo, men i 60- och 70-talens Sverige massproducerades kommunala hallar med låga timavgifter eftersom alla skulle med.
Till slut var vi det land i världen med flest tennisbanor per capita.
Och ur den sociala ingenjörskonstens främsta idrottsexperiment någonsin ploppade blonda, blyga och präktiga tennistalanger på löpande band.
Holm och Roosvald tecknar också, med små men effektiva medel, ett porträtt över en idrottsrörelse som gått fler politiska matcher i Sverige än kanske någon annanstans i världen. Bokens huvudpersoner ville mest bara spela tennis, men de är barn av en tid när samhället krävde någon form av hållning från sina nya idoler.
Bör man spela Davis cup-matcher mot apartheidregimer och militärdiktaturer?
Ska man alls ta emot pengar för att utöva sin hobby? Har man en skyldighet att återgälda det land som hjälpt en till framgång via den egna skattesedeln?
Frågeställningarna finns hela tiden i bakgrunden, klokt nog som ett tidsdokument mer än faktiska moraliska spörsmål. Alltid utan att ta fokus från framgångssagan.
För någonstans mitt i det ideologiska korsdraget mellan överklassnöje och folksport, mellan amatörspel och proffskontrakt, mellan baslinjenötande i inomhushallar i Växjö och jetsetliv i Monaco, producerade ju lilla Sverige fler tennisstjärnor än något annat land i världen.
Men även hyllade idrottsmän växer upp och till slut också ur den trånga tröjan som påpassad förebild i hemlandet. Björn Borg gick i pension som 26-åring och försvann helt från offentligheten, efter år av duster med svensk media. Mats Wilander dumpade sin svenska flickvän, flyttade till New York, gifte sig med en fotomodell och firade segrarna på krogen med Keith Richards och Sting.
Stefan Edberg gifte sig med Wilanders ex (!) och slog ner bopålarna i London, där den hövliga brittiska tennispubliken lämnade honom ifred.
Holm och Roosvald varvar ambitiöst utifrånperspektiv och gamla pressklipp med huvudpersonernas egna berättelser. I de fall där versionerna går isär får båda sidor höras. Framför allt faller författarna aldrig offer för den frestande folkhemsnostalgi som hela bokens bakgrund bjuder in till.
De har skrivit en ömsint och angelägen historielektion i svensk tennis, men också en historielektion om 1900-talets Sverige.
