Ensamhet och dess förhinder
Publicerad 2014-08-04
Tom Rachmans enorma ambitioner blir sensmoral
Det finns en särskild längtan efter ett analogt, egennyttigt liv som blir starkare på sommaren. Låter inte det här som en önskedröm, åtminstone för utbrända nutidsmänniskor som uppskattar litteratur?
Den unga amerikanskan Tooly Zylberberg driver ett antikvariat i en gudsförgäten by på den walesiska landsbygden. Där, bland sina älskade böcker, tillbringar hon dagarna med att läsa, promenera, dricka cappuccino och småprata med sin kufiga kollega. Hon har i dubbel bemärkelse skärmat av, äger ingen mobiltelefon och använder inte internet. Att affärerna går knackigt gör inte så mycket.
Hon är huvudperson i Stora makters uppgång & fall, den brittisk-kanadensiske författaren Tom Rachmans andra roman efter succédebuten De imperfekta. Tooly reder sig bra som solitär och genomskådare av andra, men det blir snart uppenbart att hennes ensamhet bara är självvald på ytan. Hon kan inte annat. En barndom präglad av upprepade svek har gjort henne avstängd. Titelns fallna stormakter anspelar inte bara på nationer, utan vuxna i relation till barn.
Vi flyttas mellan åttiotalets Thailand, millennieskiftets New York och nutidens Wales. Tiden i Bangkok är fint skildrad, där luften är hårtorksvarm och Tooly tittar på videokassetter med wrestlingmatcher tillsammans med den plågade Paul.
Rachman tar ett stort grepp och vill via historien om Toolys uppväxt berätta om sådant som kollektivismens död, myten om individens frihet och världen efter kalla krigets slut. Och om hur samhället och arvet från tidigare generationer verkar inuti oss människor. Det är en enorm ambition, som han nästan ror i land.
Men till stor del är detta en roman som aldrig har lämnat författarens huvud. Rachmans allvetande röst ljuder genom texten; i kritiska anmärkningar om samtiden hörs den före detta utrikesjournalisten tala.
Här finns många smarta iakttagelser som visar på en författare med människokännedom, men ibland påminner de om aforismer. ”Han använder inte språket för att meddela sig utan för att göra intryck”, sa poeten Rut Hillarp en gång, och jag blir inte kvitt känslan av att Rachmans observationer har funnits sparade i en anteckningsbok och portionerats ut. Det händer fler än en gång att vi står i begrepp att lära känna en romanfigur, då denna lämnas i sticket till förmån för en belåten snitsighet.
Men hans värsta fiende är kravet på intrikat, driven storytelling. Historien om Toolys föräldrars verkliga identitet rullas upp som ett mysterium, vilket låser romanen i sin konstruktion. När allt ska läggas till rätta blir det också, ja, tillrättalagt. En sensmoral tar form.
För som i varje annan roman eller film om stackars kämpande eremiter som vill lämnas i fred så blir de uppsökta och störda, främlingar blir orimligt påträngande, oväntade vänskaper uppstår och nya, nära band knyts rätt kvickt. Och vad hände då med själens obotliga ensamhet?
