Djuriskt folk i en gåtfull värld
Jack Hildén läser Andrea Lundgrens bildrika novellsamling
Publicerad 2018-02-14
En räv vid tågspåren. En katt vid vägkanten. Andrea Lundgrens noveller befolkas av djur, men i centrum står familjen, och i ännu högre grad fadern. I inledande ”Fågeln som skriker om natten” besöker någon växelvis sina skilda föräldrar, och märker hur deras könsbundna ensamheter skiljer sig åt. ”Men en ensam man kan man aldrig bry sig om tillräckligt. Hur man än försöker känns det som det enda man gör är att lämna honom”, skriver Lundgren och visar fint den där känslan av att oåterkalleligt ha vuxit förbi sina föräldrar, samtidigt som man är deras barn och till viss del vill fortsätta vara det.
Generellt är Lundgrens tredje bok ovanlig i hur den konsekvent döljer jaget. Det berättande subjektet är sällan huvudperson – i stället riktas blicken och fokuset på de tunga, svettiga, djuriska vuxna. Betraktaren liknar i all sin känslighet och intagande förmåga, ja, en författare. Författaren kan bara se på när mamman flyttar upp på vinden efter att hon fått nog av det patriarkala hemmet. Eller så är hon i pappans våld, han som är frånvarande, rik, karismatisk och oförutsägbar.
Lundgren arbetar med små förskjutningar i verkligheten, där novellens format är så tacksamt. Det gäller även de betraktande djuren, eller barnen för den delen, som blir som glimtar in i en gåtfull värld. Ändå skulle jag påstå att hon tog konceptet längre i romanen Glupahungern (2014), som också utspelades i Norrbotten men där det övernaturliga var mer etablerat. Här är de poetiska abstraktionerna stundtals forcerade.
”Varje gång ett djur möter en människa i den här boken uppstår en kuslig epifani, en skrämmande och svårtolkad aha-upplevelse …”, skriver Aase Berg i sin recension av Nordisk fauna. Visst är det så, men vad är den insikten, vad gör den?
Mönstret är återkommande: Person försöker tolka sin förvirrande omgivning, ser plötsligt ett djur som genom sitt själva väsen berättar något om främlingskap, en ogenomtränglig distans. Det är välskrivet och behagligt, ibland platt. Den påstådda förvandlingen, som ska förbinda de sex novellerna, uteblir.
Lundgren har hyllats för sitt sätt att sudda ut skiljelinjerna mellan människa och djur, civilisation och vildmark. Men att peka på likheterna, som flickvännen som är så undergiven sin partner att hon liknar en hund de har som tavla i lägenheten, räcker inte. Det är en halvt utsträckt hand mot något större.
Med det menar jag inte att det krävs ett särskilt ärende, och inte heller något mer nyskapande än de teman om uppväxt och anknytning hon utforskar. Mycket av laddningen finns ju i språket, som hos Lundgren är bildrik, tätt och sinnligt. Men att likna granatäpplets safter vid blod är även det en enkel lösning, hur snyggt symbolisk den än må vara. Det är i alla bemärkelser en snygg bok, från språket till Olle Forsslöfs illustrationer som förtjänar ett eget omnämnande. Därför är det synd att den tenderar att göra det lätt för sig.