"Jag stängde av sorgen i 20 år"

Nu debuterar Peter Barlach med en roman om sin mors död

När Peter Barlach var tolv dog hans mamma i en bilolycka.

Under många år stängde han av sina känslor.

– Det var min nu fyraåriga dotter som tinade upp mitt hjärta.

I dagarna debuterar han med ”Inte bara tennis”, en roman som bygger på hans egna upplevelser.

Peter har även gjort en tv-film på samma tema och den ska användas i utbildningssyfte för familjer i sorg av Röda Korset, Rädda Barnen och Bris.

”Inte bara tennis” handlar om det värsta som kan hända ett barn, men även om barnets obändiga livsvilja och förmåga till överlevnad.

– När jag skrev boken försökte jag minnas hur det var när jag var tolv år och livet bytte plats med döden och allting blev kaos.

Peter växte upp med mamma, pappa, en syster och Hanna, en golden retriever. De bodde i Nacka, med skola, tennis, kompisar och ett tryggt familjeliv.

Obegripligt

I januari 1980 dog hans mamma i en bilolycka.

– Jag minns att jag var hemma hos en kompis och spelade tv-spel. Pappa ringde och sa att jag måste gå hem. Men jag dröjde mig kvar och han fick ringa igen. Då sa han till på skarpen och det brukade han aldrig göra. Jag blev fruktansvärt rädd. Promenaden hem minns jag glasklart. Hoppas mamma är hemma, tänkte jag och funderade över om det hänt farmor eller syrran något.

När han kom hem berättade hans pappa vad som hänt.

– Jag bröt ihop och började gråta. Mamma och jag hade väldigt roligt ihop, vår relation var varm och nära. Tanken att jag aldrig mer skulle få träffa henne var obegriplig och smärtsam.

Allas mardröm

Hunden blev en liten tröst.

– Jag berättade för henne att matte hade dött, kramade henne och borrade in ansiktet i hennes päls.

Dagen därpå kom tre kompisar hem till honom och spelade roulette på kvällen.

– Det tyckte jag var coolt gjort.

Men han fick inget stöd i skolan.

– Jag var pestsmittad. Allas mardröm. Ingen vågade tala om det. Inte lärarna heller. Förhoppningsvis är det bättre i dag. Jag har hört att det varierar från skola till skola, vissa har en beredskap, andra inte. Jag tycker att man ska säga något. Det kan ändå inte bli värre. Markera att man vet och fråga om det är något man kan göra.

Peter grät sig till sömns varje kväll i nästan ett år.

– En dag bestämde jag mig för att inte prata mer om min mamma, inte tänka på henne. Jag skaffade mig en robust rustning som skulle palla för alla smällar och inte gick att riva ner i första taget. Jag blev en avstängd person.

Men drömmarna kunde han inte rå på.

– Jag drömde att mamma kom tillbaka och när jag vaknade var jag jätteglad. Men så mindes jag och det kändes fruktansvärt svårt. I vanliga fall tar mardrömmarna slut när man vaknar. För mig var det tvärtom.

– Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att jag inte accepterat att hon var död, att jag inte hade förstått det.

När hans mamma varit död i 20 år sökte han upp den plats där hon för­olyckats.

– Det blev en sorts vändpunkt. Därefter försvann drömmarna och jag blev mindre rädd för att åka bil.

Berättar Birgitta-sagor

Det var först när Peter fick en egen familj som han kände att han kunde skriva en bok om sin mammas död och hur den påverkat honom. Nu har han en fru, en dotter och två styvdöttrar.

– Jag började berätta för min dotter om hennes farmor. Vi kallar det Birgitta-sagor. Mamma hette Birgitta. De handlar om vad vi gjorde tillsammans, anekdoter ur hennes liv, allt jag kommer ihåg. Jag har snart tömt hela mitt förråd. Tanken är att hon ska lära känna mig och sin farmor.

Ävens Peters yngsta styvdotter tycker om att lyssna på berättelserna och flickorna säger ofta: ”Vi vill höra en ny Birgitta-saga.”

– Då händer det att jag säger att jag har ingen ny. Men ni kan få två gamla i stället. Och det brukar vara okej.Ingalill Mosander

Fakta: Peter Barlach

Peter Barlachs boktips till...

IngaLill Mosander