Rikets digitala sopor åker rakt in i ”Svalget”

Läsningen av åttakilosboken blir så småningom som ett skogsbad

Petter Lindgren

helskärm

Det var tidigt i juni som kulturredaktionens Ulrika Stahre kom farande till mig med Leif Holmstrands och Jonas Örtemarks Svalget.

I en taxi.

Nu går sommaren mot sitt slut och jag vet inte hur många gånger jag baxat in boken i familjens rostande Ford, och då tryckt den så långt in i bagaget som möjligt, bredvid domkraften och annat man inte vill ha i nacken vid en tvärbromsning.

2 800 sidor. 8 kilo. A4-format.

Jag har väl inte haft med den på stranden precis, men i perioder, som nu, har jag förvarat den på en veranda där den också har fått dubbelarbeta som frukostbord.

Mot slutet av juli uppvaktades den ihärdigt av ett litet bladskärarbi, och nog finns där blad att skära ut.

Ibland hände det att människor kom förbi, men de flesta av dem tycktes inte ens se att det var en bok. Blev det för tyst räckte det med att peka på den för att samtalet skulle komma igång:

”Oj! Har du läst hela?”

Jo, det har jag nog, men så här i efterhand känns det som en dröm på något vis. De inledande 500 sidorna är mest en dimma. Det var något med poliser, vill jag minnas, något slags vittnesmål om övervåld, tillskuret à la Åke Hodell och strösslat med braskande rubriker: ”Vågar du servera kylskåpsrester?”, ”Pappor tas av daga en i sänder”, ”Vårdpatrull förbjöd de andras fester”.

Ett på det hela taget typiskt inslag i Svalget, vars övergripande metod framstår som hämtad ur Marco Ferreris film Brakfesten från 1973.

Holmstrands och Örtemarks arbete, som uppges ha påbörjats omkring 2010, har bildligt talat gått ut på att svälja så mycket text som det bara går, av alla tänkbara sorter, för att sedan kasta upp alltsammans igen, i spjälkad eller tillvriden form.

Klart som korvspad kan man tycka. Icke desto mindre minns jag att människorna på verandan ofta ställde sig frågande till bokens innehåll, men att deras invändningar var av en art som en vanelyriker viftar av sig som mjäll:

”Här är det liksom suddat och bara ’xxx’, det ser jättekonstigt ut!”

”Usch!”

”Varför är det i bokstavsordning här men inte här?”

”Jag fattar ingenting.”

Själv kände eller känner jag mig trots allt hemma i Svalget. Här finns en lite gubbigt näsfnissig lekfullhet som låter sig föras tillbaka till sextiotalets inhemska konkretism, men också ett groteskgörande av samtidsbabblet som lägger sig helt nära den numera inarbetade experimentella litteratur som vuxit fram i spannet mellan tidskriften Oei och låt säga Åsa Maria Kraft eller Pär Thörn.

Som läsare har man att ta del av ett förhållandevis homogent men bitvis hejdlöst underhållande flöde av sådant som halvtuggade eller omtuggade fitnessforum, porrnoveller, dejtingsajter, tidningsartiklar, kakrecept och Flashback-trådar. Här och var tillstöter kaskader av sådant som kan vara ren improvisation eller automatisk skrift.

Newsmill får också vara med på ett hörn, om någon nu minns den sajten, och även i övrigt märks det att Svalget har en tillkomsthistoria som spänner över dryga tio år. Liknande idiom har trots allt stått som spön i backen i åtminstone halvannat decennium, och det är inte utan att boken bitvis framstår som något av en verktygslåda av beprövade litterära grepp.

Tyngden finns ju där, så att säga, och det är faktiskt också just det som tilltalar mig mest med Svalget. Formatet är så defekt att läsaren får göra sig till verkets personliga assistent (betalning utgår ej), och inte sedan Mats Söderlunds monstruöst tilltagna diktsamling Årorna i Flocktjärn har jag stött på ett litterärt verk som lika påtagligt gripit in i min vardag.

Omfånget, motsvarande tio svennebananromaner, gör också något med själva läsningen. Någon överblick är knappast möjlig, och är ej heller önskvärd, enligt min åsikt. Snarare gäller det för läsaren att försätta sig i någon sorts dvalliknade presens genom vilket texten ostört kan få passera, utan åverkan av sådant som över- eller underjag.

Effekten är kanske inte omedelbar, men efter hand infinner sig då en upplevelse av att sväva fritt i ett svart hål som sugit i sig rubbet av rikets digitala sopor. Det är lite skrämmande men inte helt oangenämt, och kan kanske jämföras med skogsbad.

Så, när Svalget en stilla afton i början av augusti till sist når sin händelsehorisont, det vill säga tar slut, är det med blandade känslor jag slår ihop boken. Jag är stolt och lite lättad, men också besviken på ljudet. Ett litet fjutt bara.

Den sammantaget oerhörda babbelmassan i dessa närmare 3 000 sidor hade avgjort behövt något annat än papp och tyg till pärm. Mattsvart stål hade varit superbt, och hade gett fruktbara associationer till monoliten i filmen 2001.

Sedan intalar jag mig att jag trots allt sitter nöjd med Olle Essviks omslag med en kartbild fläckad av slumpvisa bläckplumpar. Varje omslag är unikt, och gör därmed mitt exemplar till något av en pensionsförsäkring i klass med Lars Noréns bladguldsbemängda diktsamling Stoft från 2016.

Jag bestämmer också att Svalget får stanna på sin veranda, eftersom jag inte har hjärta att köra omkring med den stackars boken längre. Den får bo där den slutade, helt enkelt, och får liksom bladskärarbiets avkomma tillbringa vintern ensam.

Det lilla djuret valde till sist att lägga sina ägg i ett kvisthål i innertaket, och bibebisarna lär inte visa sig förrän i vår. Det första de då kommer att se är Svalget.

Sådant kan man tänka på när blizzarderna letar sig in under kragen i januari.