Religiöst – men inte på det tröttsamt nyandliga viset
I ”Jordens ansikte” får all materia en gudomlig dimension, skriver Magnus Ringgren
Publicerad 2022-07-12
Ingen som följt Lars Anderssons författarskap borde bli förvånad över att han nu ger ut ”Jordens ansikte”, en stor diktsamling byggd på den katolska rosenkransen. Hans språk har alltid varit lyriskt, och sedan 80-talet har det religiösa intresset lyst igenom i hans prosa.
Han kommer till katolicismen så att säga bakifrån, via judendomen. Han är en av de, utanför den judiska gemenskapen, som kan denna tradition på djupet. I romanen ”Salome Alexandra” för några år sen kunde man se hur det kristna med full kraft bröt sig fram inuti det judiska.
Rosenkransen, som ger formen åt Lars Anderssons bok, är en katolsk böneteknik. Under en vecka skall man fem gånger om dagen meditera över bibliska händelser ur jungfru Marias perspektiv. Mariakulten är en fin uppfinning – den för in ett kvinnligt tema i en manlig struktur dominerad av en Fader och en Son. Här finns också roten till den fixering vid fortplantningen som är mer katolsk än protestantisk. Lars Andersson, som en gång skulle bli läkare, skriver initierat om dna och fosterutveckling i boken.
Hit hör också den än viktigare idén om inkarnationen – Guds människoblivande i Jesus genom Maria. Och därmed har jag nämnt de viktigaste motivkretsarna i ”Jordens ansikte”. Författaren håller sig till ämnet även om han rör sig över vida och oförutsägbara kunskaps- och erfarenhetsfält.
Jag får ingen känsla av att ”Jordens ansikte” är överfrom på konvertiters alltför vanliga sätt. Det här är genomlevt och väl tänkt. Texten har styrkan att ta sig bortom sin övertygelse och sin säregna form och tala också med hedningar. Den talar om människans värdighet, om det heliga som finns inmängt i själva materien. Den väjer undan för den gnosticism som brer ut sig i nyandlighetens sidovördnad för det verkliga.
Religion har inte alltid med andlighet att göra.
I grunden finns de bibliska eller postbibliska berättelserna, från bebådelsen till Marias kröning till himladrottning. En mängd andra historier ansluter, förtydligar och sidobelyser. Ur ”ansiktenas grumliga lerflod” visar sig så småningom enskilda ansikten, klarare och starkare för varje meditation. De blir också synliga på boksidorna i Katrin Westmans porträttbilder – fantasier eller verkligheter – som ackompanjerar texten i stor mängd. Till sist framträder ett enda ansikte, lidandets och helighetens ansikte. Som är allas ansikte.
Kanske skulle man kunna bygga ut inkarnationstanken lite grann. All materia har fått en gudomlig dimension. I varje atom liksom i alla ansikten pågår kampen mellan heligt och likgiltigt. Hos Lars Andersson finns respekt och kärlek till den reellt existerande världen, något som är gnostikern främmande men själva livsluften för en kristen författare.