Det finns en avgrund under oss

PIA BERGSTRÖM om satir som växer

helskärm

Vissa författare, ofta de populäraste, storsäljarna, leder flocken. Deras jagpersoner är sådär som ”vi alla” skulle vilja vara, starka på sympatiska sätt, varma, modiga, smarta, generösa, rättskaffens. Andra författare, ofta de smalare, skriver från positioner utanför flocken. Ensamhetens, främlingskapets. Deras jagpersoner kan vara hur kymiga som helst. Som Frank Nilsson i Jesper Larssons Hundarna.

Franks jag är svagt och kallsvettigt. Hans monolog (på nära 500 sidor) om sig själv och sitt liv saknar något, som om han bara låtsas vara eller föreställer en helt okej ung man som skriver notiser på familjesidan, löptränar, prenumererar på strumpor och kollar på snygg porr på internet.

Ju längre man kommer in i Franks liv och tankar, desto osäkrare blir man om vad det här är för en typ, eller vad det här är för en bok, en mobbad fluktares dagbok, en sjukt skruvad samtidssatir eller en riktigt tragisk historia om bottenboskapen i alla? När Frank nämner kollegan Cecilia kan han bara inte låta bli att kommentera hennes bröst. Varje gång. Hennes lilla dotter är han rädd för, hon biter honom i benet och äter upp hans pizza när han sitter barnvakt. Han vågar inte ens protestera.

Författaren låter läsaren gå in i Franks verklighet och se världen som han ser den. Men saker och ting verkar konstiga. Hans vänner är lite för tjusiga. Särskilt den ursnygga bisexuella före detta FN-soldaten Bertil som nu är någon slags kulturell projektledare. Småfete Frank visar sig slå Bertil både i löpning och simning.

Franks relation med Robert får det också att krypa i en. Av ren snällhet tar Frank allt oftare hand om den döva, blinda och grymtande tonårspojken medan mamman går ut och shoppar eller dricker vin med väninnorna. Är Robert en fantasifigur, Franks gestaltning av sin egen ensamhet och sociala oförmåga? Robert bygger in sig i en skyddande mur av lego i Franks vardagsrum medan Frank besöker den flickaktigt outvecklade nätporraktrisen Taylor Cum i hennes poseringsstudio där hon sitter naken vid sin dator och chattar ”privat” med var och en av sina kunder ett antal dollartickande minuter som ibland, i Franks fall, blir till timmar. Har Frank råd med såna vanor?

Jesper Larsson debuterade 2003 med novellsamlingen snö, tårar, där han med samma känslomässigt återhållna stil visade på avgrunden under vardagens normalitet.

Och det är konstigt men ju mer flippad Frank framstår och ju mer han verkar låtsas och ljuga, desto bättre och större blir den här romanen. Jag associerar till samhällssatiren Happiness och American Beauty. Avsnitten om Taylor Cum, hennes smått irriterade dialoger med Frank om vem som utnyttjar vem och hans chattande med andra engagerade grabbigt gruppkåta fans om ”deras” lilla tjejs ”urartning” är infernaliskt bra. På något absurt vis lyckas författaren få hela porrgrejen att handla om massiv manlig oskuld! Frank härjas av alla drifter som går att sätta ihop med smyg-, men mest lider han naturligtvis av den urmänskliga skräcken för att inte vara okej för någon: ”Är man svag och inte lyckas dölja sin svaghet får man lida för det. Är man stark och bär sitt utanförskap med högburet huvud får man lida för det. Hur ska man göra, Robert.”

Roman

Jesper Larsson

Pia Bergström