Mörkt & bisarrt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-28
Ulrika Kärnborg om Agnes
von Krusenstjernas instängda skildring av en utdöd överklass
Medan Agnes von Krusenstjerna höll på med det omfångsrika manuset till Fattigadel, skickade hon små lugnande brev till sitt förlag. Bonniers behövde inte oroa sig, skrev hon. De nya böckerna skulle säkert inte leda till någon upprepning av skandalen med den av förlaget refuserade romansviten Fröknarna von Pahlen, ökänd för sin utmanande skildring av kvinnlig sexualitet.
Författaren fick rätt. Mottagandet av Fattigadel, skriven under åren 1935-1938, blev ett helt annat. Recensenterna knorrade lite över att författaren hängde ut nödtorftigt kamouflerade familjmedlemmar, men kastade sig nostalgiskt över släktskildringen. Berättelsen om familjen von Lagercrona, som utspelar sig under 1900-talets två första decennier, tycktes väcka en epok till liv. Glimmande kristallkronor, enorma bröllop, slädfärder och baler aktualiserades på nytt för en läsekrets svältfödd på förkrigslyx. Dessutom hade det redan då, på 30-talet, smugit sig in något exotiskt i den patina som vilade över degenererade svenska adelssläkter.
Von Krusenstjernas första levnadstecknare Olof Lagercrantz, dessutom en släkting på mödernet, var mindre entusiastisk. Han tyckte att romansviten påminde om en enda, utdragen rättegång där försvarsadvokaten rest på semester. Det han lite överkänsligt vände sig emot var framför allt von Krusenstjernas rasande angrepp på sin egen mor, i böckerna kallad Sofia von Lagercrona. Hatet mot Sofia går enligt Lagercrantz som ett flammande svärd genom hela sviten och förstör den konstnärliga helheten.
Och visst kryllar det av kolsvarta kvinnoporträtt i Fattigadel. I synnerhet de två första delarna, Fattigadel och Dunklet mellan träden, är stor indignationslitteratur, där de högborgerliga hemmafruarna skildras som familjedespoter med förkrympt känsloliv och snedvriden sexualitet. Barnen i de förnäma familjerna är deras offer, klena och överbeskyddade irrar de runt i övermöblerade salonger som små djur i burar.
Först i den tredje delen, Dessa lyckliga år, får läsaren en sorts förklaring till varför romanens mödrar uppför sig som de gör. Då har svitens huvudperson, den nervösa Viveka von Lagercrona, hunnit växa upp och bilda sig en uppfattning om de vuxnas liv. Det hon plötsligt förstår, och med henne även läsaren, är att kvinnorna uppfostras till att bli monster. Deras innehållslösa vardag och kringskurna valmöjligheter gör att familjen blir deras enda intresse. Och sina familjer styr de med järnhand, om de inte varit för svaga, eller psykologiskt avvikande, och därför gått under redan på förlovningsstadiet.
I familjen von Lagercronas omedelbara närhet finns det gott om blivande brudar som begår självmord eller blir sinnessjuka därför att de inte ”tål kärleken”. För dagens läsare verkar det snarare som om det är de trista äktenskapen kvinnorna inte tål. Viveka beskrivs till exempel som en robust sensuell flicka som låter sig kyssas på munnen – när hon dånar är det vid tanken på att giftas ihop med någon fjollig karl. Männen i Fattigadel skildras nästan genomgående som mycket feminina, fast inte homosexuella. Agnes von Krusenstjerna hade ända fram till sin död en aggressiv inställning till homosexualitet. De få hjärtesnälla männen i hennes böcker är konventionellt fyrkantiga karlakarlar, med bullrande röster och yviga mustascher.
Mycket av det här låter bisarrt, och är det också. Agnes von Krusenstjerna beskriver en värld som är numera är död och glömd och hennes stil är ibland så parfymerad och tillgjord att man undrar om inte förlaget borde låtit manuset vila i malpåse några decennier till. Texten är dessutom full av klassfördomar, arbetare är alltid ”vulgära”, pigor ständigt ”grovvuxna” och ”rödblommiga”.
Men så dyker det upp en beskrivning, ibland bara en detalj, som är så pregnant och levande att man hajar till. Berättelsen saktar ner, blir gastkramande som en viktoriansk skräcknovell, särskilt i de ögonblick då Viveka eller någon av de andra unga kvinnorna håller på att övertalas till äktenskap av en beräknande och iskall släkting. När Agnes von Krusenstjerna är i toppform tål hon nästan att jämföras med Lev Tolstoj, suverän tecknare av privilegierade miljöer.
Med Agnes von Krusenstjerna dröjer sig nämligen ekon av 1800-talsromanen kvar långt in i den svenska modernismen. Berättelsen om Viveka von Lagercrona är en främmande fågel hos oss, inte minst genom sin traditionalism. Och så finns där de omdiskuterade franska influenserna. Bildspråket kan faktiskt påminna om Eyvind Johnssons i den annars helt väsensskilda, men även den självbiografiska Romanen om Olof – det är lika surrealistiskt som hans.
Men den stora behållningen med Fattigadel är den fascinerande beskrivningen av en epoks och en samhällsklass undergång, betraktade från en ung kvinnas perspektiv. Ibland glömmer Agnes von Krusenstjerna bort att hata och då omfamnar hon sina undergångsmärkta släktingar och alla deras excentriska kläder, dammiga möbler och ärvda silverserviser. Författaren verkar kluven mellan känslor av triumferande lättnad och djup sorg, för det är inte alltid så lätt att spotta på sitt ursprung. Som läsare får
man inblick i en kärleksfullt skildrad men konservativ, nästan stillastående värld där varje brott mot den sociala etiketten bestraffas med utfrysning. I sitt eget liv klarade Agnes von Krusenstjerna av att passera över klassgränserna, i litteraturen gjorde hon det inte.
