Vem saknar en lobbyist?

Kristoffer Viita läser en bok om ”bullshit jobs”

helskärm

Som 19-åring jobbade jag med telemarketing i Göteborg. Mina chefer (eller ”coacher” som de kallades) flyttade runt mig från kalsongprenumerationer och elavtal till rosenrot och omega-3. Jag följde manus och spelade på kundernas empati, ekonomiska rädslor eller respekt för auktoritet när jag använde fejknamnet Krister Varg. Men jag var en så oduglig säljare att jag flyttades till inkassoavdelningen. Där ringde jag och hotade de som inte kunde betala sina skulder utifrån de ”kostnadsfria” abonnemang som jag eller någon annan i företaget, lurat på dem. Allt jag gjorde på jobbet hade inget eller negativt värde.

Jag var vad antropologen David Graeber skulle kalla en ”goon”. En av de mer aggressiva kategorierna under paraplyet ”bullshit jobs” – meningslösa jobb – en marknad som i dag har vuxit till en global epidemi.

Graeber, som är professor på Londons School of Economics tar avstamp i analysföretaget YouGovs undersökning från 2015, där 37 procent av britterna svarade nej på frågan om de kände att deras jobb bidrog med någonting värdefullt i världen. 50 procent svarade ja, 13 procent var osäkra. I Holland gjordes en liknande enkät och 40 procent svarade att deras jobb inte hade någon anledning att existera.

Utöver det statistiska underlaget har Graeber samlat på sig ett massivt antal vittnesmål från bullshit-anställda.

Exempelvis Eric, som med en examen i historia ger sig ut på arbetsmarknaden. Utan it-erfarenhet landar han ett jobb som ”interface administrator” för ett stort designföretag och blir ansvarig för en buggig programvara som ingen kan använda. Uttråkad av obefintliga arbetsuppgifter försökte han sluta men blir varje gång befordrad med löneförhöjning. Han försökte snart få sparken genom att komma sent och ta spritindränkta tretimmarsluncher.

Efter en tredagars ”jobbresa” hög på MDMA sa Eric till slut upp sig.

Ett ”bullshit job” är inte att förväxla med ett klassiskt lågstatusjobb. En toalettstädare anställd av ett bemanningsföretag som betalar uselt är ett slitigt uppdrag men åtminstone ett som behöver göras. Skulle någon verkligen sakna alla företagsjurister, PR-researchers, försäkringsstatistiker, fogdar och lobbyister om de försvann från jordens yta? undrar Graeber.

Han visar med detaljrikt tålamod att produktiva arbetare i högre grad blir exploaterade och nedskurna av sina chefer. Resten av (den västerländska) befolkningen kan delas in i bespottade arbetslösa och de som får betalt för att inte göra någonting. De bullshit-anställda är ofta välavlönade och tilldelas titlar som hjälper att dem identifiera sig med den härskande klassens perspektiv och känslor, menar Graeber.

Utöver ”Goons” listar Graeber kategorier för ”bullshit job” som ”flunkies”: folk som är anställda endast för att få sina chefer att framstå som viktiga. Exempelvis sysslolösa dörrvakter, receptionister och assistenter. ”Duct tapers” kallar han anställda som måste plåstra ihop problem de högre cheferna är för lata för att ta itu med, som flygbolagens kundservice.

”Box tickers” är jobb som går ut på evigt rapportskrivande av icke-händelser. Dessa pappersvändare har ofta anställts av ”taskmakers”: mellanchefer som administrerar fler bullshit-uppgifter, och som ofta är överflödiga i rollen som chefer då de anställda sköter sina arbetsuppgifter själva.

Den nyliberala retoriken har länge lovat att digitalisering kombinerat med den fria marknaden skulle effektivisera och fasa ut alla överflödiga jobb.

I stället har den privata sektorn blivit den största arbetsgivaren för kostsamma ”bullshit jobs”.

Graeber har identifierat en växande kultur av arbete för arbetets skull som smittar av sig på hela arbetsmarknaden. Han liknar det vid en modern feodalism med religiös hängivelse. Dygdefull underkastelse till arbetsgivarens auktoritet och ”självdisciplin” genom arbete är viktigare än allt annat. Ironiskt nog visar vittnesmålen förstås att ”bullshit jobs” har motsatt psykologisk effekt.

Även för mig: under ett drygt år inom telemarketing var jag deprimerad. Jag sjukskrev mig flera dagar i veckan och efter ett tag slutade jag gå till jobbet utan att berätta för någon. Ingen brydde sig.