En mästerlig roman
Publicerad 2014-05-15
John Williams Stoner blev en bästsäljare efter 50 år
Pappan tittar på sina valkiga händer när han säger att han aldrig fått utbildning, så visst måste sonen ta chansen nu när den kommer. Det är tidigt 1910-tal när William Stoner lämnar sina lantarbetande föräldrar i Missouri för universitetet i Columbia.
Han smeker ledstängerna och håller i bänklocket med sina stora händer, märkta av arbete redan vid nitton års ålder. Handlederna sticker fram ur den illasittande kostymen. Han försöker göra dem osynliga. När han berättar för föräldrarna att han aldrig kommer tillbaka till stenåkern, tar hans mor emot beskedet med nävarna knutna mot kinderna.
Det är många händer i John Williams mästerliga roman Stoner. De är klassmarkörer, men gestaltar också känslostämningar så att inga andra ord behövs. Det är inget stilistiskt manér – Stoner är renons på åthävor, stiltekniken osynlig.
William Stoner är en medelmåtta men kan ändå disputera i litteraturvetenskap och får fast tjänst. Han gifter sig med Edith av helt annan börd. Hon är asexuell, manipulativ, neurotisk. Kollegiet på universitetet är ungefär likadant; småskuret, intrigant, livslånga strider som falnar av utmattning innan de blossar upp igen.
Williams har skrivit en roman om hur slumpen villkorar våra liv. Det är en slump att Stoner får studera, att han träffar en hustru han inte kan älska, att institutionen får ett prestigefyllt enarmat ”missfoster” till prefekt som förmörkar tjugo år av hans arbetsliv. Men Stoner väljer också fel när han kan, och han ställs inför möjligheter som han fegt eller tafatt försitter. När han äntligen finner kärleken går han sin väg. Dottern försvinner rakt framför ögonen på honom.
Han har bara böckerna, men inser till slut att inte heller litteraturen kan ge livet tillräckligt stor mening. Oförlöst dör han medan händerna, som till sitt utseende aldrig har lämnat sin klassbakgrund, bläddrar i avhandlingen som aldrig gett avtryck.
Det är en stillsamt berättad historia om ett liv bland alla andra, men ändå andlöst spännande eftersom dramaturgin är så väl genomförd. Realismen är på en sån utsökt nivå – trots att den nästan helt saknar tidsmarkörer – att man tror att William Stoner har funnits på riktigt.
Jag kan inte släppa tanken på att han har påfallande gemensamma drag med den norskamerikanske ekonomen Thorstein Veblen: enkel bakgrund, fumlig som lärare, ett olyckligt kyskt äktenskap och en historia med en student som ödelade hans forskarkarriär. Thorstein Veblen (död 1929) var en fixstjärna just under tidigt 60-tal när John Williams skrev Stoner, och var bland annat uppmärksammad i en uppskattad pjäs på Broadway. Men det här är mina fria spekulationer.
Tankarna vandrar vidare till Hans Scherfigs och Dag Solstads romaner om akademiker som försöker finna sig till rätta i en miljö som inte riktigt är gjord för dem.
Stoner är en fantastisk bok, som också har en smått fantastisk historia. Den utkom första gången 1965, fick goda recensioner men trycktes blott i tvåtusen exemplar. Den levde ett undergroundliv tills en bokhandlare på Manhattan kontaktade New York Review of Books och sa att hade en bok som borde få nytt liv. Nu har Stoner översatts till en mängd språk och 48 år efter att den glömdes bort i USA når den äntligen Sverige.
John Williams, som tjugo år efter sin död (1994) går ett segertåg över världen, har en sparsmakad produktion med fyra romaner inalles. Den sista, Augustus, utkom 1972 och förlänade honom National Book Award. Den, liksom de andra två titlarna, hoppas jag också översätts.
Jag har satt Stoner i händerna på människor som försvunnit bort ett dygn, för de kan inte släppa boken för nåt annat. Sen kommer de tillbaka och vill – måste! – prata om det de just varit med om. Alla säger samma sak: de är skakade och sorgsna men väldigt lyckliga att de läst boken.
