Antiken spökar

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre läser Alexandra Pascalidous underhållande lexikon över den grekiska tragedin

Alexandra Pascalidous bok om den grekiska krisen inleds med en enkel men informativ kronologisk sammanfattning. Från Lehman Brothers-konkursen hösten 2008 via en lång rad sparpaket, utförsäljningar, lönesänkningar, skattehöjningar, protester, val och nyval och fram till augusti i år: Greklands statsskuld uppgår nu till 180 procent av BNP, vilket är en högre siffra än vid krisens början. Astronomiska 321 miljarder euro.

Kronologin betonar Greklands kris som ekonomisk och politisk. Men det lexikon som följer, strukturerat efter ett trettiotal grekiska termer och ord, granskar krisen som ett svar på djupgående historiska och kulturella problem.

Pascalidou möter arbetslösa och utblottade, hon hänger med överklassen, pratar med flyktingar, redogör för den moderna grekiska historien, berättar om sin egen tid i grekisk tv, refererar aktuell debatt.

Hon träffar också representanter för Gyllene gryning. Partiet som kom in i riksdagen förra året har uppenbara förebilder i Nazityskland, tydligt också i partisymbolen - en meanderbård som liknar en svastika. I Kaos är partimedlemmarna skrämmande, men de vittnesmål från avhoppare som nu i dagarna börjat bli offentliga är än värre. Man talar om rena lynchmetoder, om stora grupper, 50 unga män på motorcykel som trakasserat och misshandlat flera hundra flyktingar de senaste åren.

När rapparen och vänsteraktivisten Pavlos Fyssas knivmördades den 17 september tog tålamodet med Gyllene gryning slut. Nu lutar det åt att partiet kommer att uteslutas ur den demokratiska gemenskapen, med medel som indraget finansiellt stöd - ”en demokrati kan inte stödja sina motståndare”, som socialistpartiets ledare Evangelos Venizelos uttrycker saken - och förbud mot rasistisk hatpropaganda.

Rapporteringen om Gyllene gryning har dominerat medierna senaste tiden och även om det är en viss lättnad att något äntligen görs åt antidemokratiska element, är det utan tvekan också sorgligt och talande att inget gjordes från regeringshåll så länge det var icke-greker som drabbades. Eller rättare sagt: Gyllene gryning är bara toppen på det rasistiska isberget, det synliga, fruktansvärda, uttrycket.

Kaos - ett grekiskt krislexikon undviker genom sina temakapitel elegant att skapa en sammanhållen historia, där fakta viktas, analyseras och sammanfattas. Jag kan sakna detta övergripande, men å andra sidan har Pascalidou gjort sig fri för två positiva effekter. Hon behöver inte pressa in komplicerade samhälleliga processer i en ordning som ändå skulle bli tillkonstlad – eller som hon skriver: ”ordning är ett tyskt ord”. Och hon får chansen att binda samman den antika grekiska kulturen (Europas vagga etc) med dagens situation.

Så kan uppslagsordet Anorexia avtäcka den häpnadsväckande iakttagelsen att grekiska medier torgför bantandet som livsstil när ett ökande antal människor lever under fattigdomsgränsen. Fasaden upprätthålls, det ser bättre ut att värna figuren än att faktiskt inte ha råd att äta sig mätt.

Kaos är förstås i många stycken en mörk bok. Tur då att författarens humör ändå är gott, att de anekdoter som sprids över sidorna åtminstone oftast är mycket underhållande och att de oroliga/cyniska/bittra människor hon möter har intressanta berättelser att delge.

Kaos är också en solidarisk bok, skriven av en person vars släktsammanhang, liksom många grekers, är splittrad i den stora dia­sporan men som med glimten i ögat kan beskriva detta ödesdrama inifrån. Men till skillnad från Kajsa Ekis Ekmans nyutkomna Skulden – eurokrisen sedd från Aten (Leopard) skildrar hon inte vänsterrörelsen.

Greklands uppgång och fall stavas på många sätt: korruption, konsumtion, svartjobb.

Framför allt åren kring OS 2004 beskrivs som en aldrig upphörande köpfest. Troligen var det så för många, och tyvärr är perspektivet här lite snävt. För mycket av bitterheten i Grekland härrör förstås från människor som inte lyxshoppade på lånade pengar. Men Pascalidou både avrättar myter och komplicerar dem. Ja, det fanns en del märkliga pensionsavtal och en hel del fiffel. En jämfört med norra Europa skild syn på samhället, familjen, individen. Men nej, greker arbetar inte mindre än andra européer.

Jag inbillar mig inte att de debattörer som så beskäftigt idisslat teser om den grekiska lättjan någonsin kommer att göra någon avbön. Det finns en lång tradition av kolonial, överlägsen blick på den grekiska nationen. Från antikvurmande engelsmän som började drömma om ett rent Hellas i slutet av 1700-talet, till turisterna under senaste decennierna.

Denna blick, som inkluderar idén om hur den mörka ottomanska tiden byttes i en ljus frihet 1830, skymtar även i Kaos. Den grekiska självbilden och nationalkänslan – alltför beroende av dessa antikdrömmar – lär behöva uppdateras, om attityder mot flyktingar och invandrare någonsin ska kunna förändras.