Glädjespridaren
Barbro Westling om Helga Henschens färgstarka livsverk
Publicerad 2017-11-25
Hur stort är ett livsverk? Utställningen Hela Helga Henschen på Thielska galleriet verkar, trots mångfalden av konstnärliga uttryck, ändå liten till omfånget. Helga Henschen, konstnären som färdades vida kring, kämpade med Gud och mot lejon, som fantiserade stort, modigt och fritt i sina bilder, lerskulpturer och underfundiga texter. I dag, då konsten på nytt vill vara ett fält för förändring utifrån en aktivistisk konstnärsroll, står med ens hennes liv och verk i självklart fokus.
Utställningen som firar 100-årsjubileet av Henschens födelse finns i det hus som en gång byggdes av hennes morfar, den mäktige och ofattbart rike affärsmannen Ernst Thiel.
Att Birgitta Holm prövar sin egen uppfinning, mythobiografin, för att skildra Henschens liv och verk är förståeligt, för nog liknar detta liv en saga. Född prinsessa i ett törnrosa-slott (villa Rosenvik på Djurgården), ger hon sig av, sökande äventyr och spänning, omsvärmad av beundrare, alltid öppen för kontakt med främmande miljöer och andra människor.
Efter utbildning på Tekniska skolan, Maj Brings målarskola och senare på Akademien hade Helga Henschen sin första separatutställning 1947 i Stockholm. Med sina svarta fåglar, blomsterkransar, omfamnande solar och fruktbarhetsgudinnor var hon dock mycket avvikande i det modernistiska konstklimat som rådde.
Holm tolkar och tyder känsligt hennes bildvärld och länkar till hur den unga flickans drömmar och fantasier kan förstås. Här finns psykoanalytiska nycklar men också en stark kontinuitet av flykt. Bort från ”mörkermännen”, maken Peter Weiss intellektuella vänner, som knappt såg henne. Bort från alla traditionella kvinnokrav.
För att kunna resa och utvecklas konstnärligt lämnade hon bort sin lilla dotter som hon fått i äktenskapet med Weiss. Holm skriver solidariskt med konstnären som kvinna och betonar att mor och dotter försonades senare i livet.
Henschen gillade inte att bli kallad konstnärinna, ”det för tanken till ljus i vinflaskor och gammaldags bohemer”. Hon drömde tidigt om att glömma sig själv för att gå upp i något annat och hon utropade i sin dagbok: ”Gode Gud förskona mig från ett lugnt liv!”.
Under 60- och början av 70-talet tog jämlikheten stora kliv framåt när det gällde utbildning, inkomster och rättigheter men det var trögare med kulturen. Henschen kom via personliga kontakter och ett slags ”frälsning” på kursgården Bommersvik att finna ett hem i arbetarrörelsen och 1964 bildar hon Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) tillsammans med bland andra författaren Bernt Rosengren, politikerna Rolf och Maj-Britt Theorin och danskritikern Bengt Häger.
Innan dess hade hon hunnit med så mycket. Utställningen Polykrom skulptur på Samlaren i Stockholm, teckningar i veckotidningarna Industria, Veckojournalen och tidningen Vi, satt sin prägel på den omåttligt populära Gröna visboken med sina myllrande frodiga illustrationer och med sin kusin Britt G Hallqvist gjort barnboken Rappens på Blåsopp.
Ur barnböckerna växer pratbubblorna fram i svartvitt tuschtecknat. ”Aldrig i livet ska jag slå mina barn” lovar Rebella i en av de mer kända teckningarna, i en annan står städerskan med skurhink vid nyckelhålet till styrelserummet: ”Jag kräver insyn i företaget!”
I pratbubblorna är budskapen om gemenskap och jämlikhet skrivna med karakteristisk bullig handstil och det finns något oförstört, kanske någon skulle säga oförargligt, över Henschens myllrande uttryck. Men det är skalan, frimodigheten och konsekvensen över tid som gör hennes insats så märkvärdig. 1975 invigs Tensta tunnelbanestation och Helga Henschen har gjort den till ett allkonstverk av text, grottmålningar och folksagemotiv. Medskapare är Tenstabarn vars texter och bilder ingår i utsmyckningen ihop med allt det andra.
Utsmyckningen vittnar om kollektiv glädje och tillit. Och om en konstnär som, om än priviligierad från födseln, inte var rädd för denna glädje.
Fotnot: På Tensta konsthall visas Min gröna dröm är röd, en utställning med Helga Henschens affischer fram till 14 januari.