Nu är vi ikapp!

PETTER LINDGREN följer med Erik Beckman på skattjakt med slagborr

Så har man gått omkring och läst Erik Beckman i en vecka, med en (RRRRRRR) slagborr ringande i örat, från lägenheten intill.

”Se Döden sopran! / Men, Döden sopran, ursäkta min” (RRRRRRR) ”äckliga hand / min löjliga gripklo kring dörrhandtaget / och mitt påsiga skära skinn mellan fingrarna / Gör” (RRRRRRRR) ”folk av handen! Fantisera mej!”

Slagborren gör sig bra som ljudspår till Erik Beckmans dikter, som här ovan ur samlingen Den kommunala kroppen (1979), där man snittar kryss i tapeten för väggurtaget och gjuter betongfundament ”som tamponger ner i jorden”.

Men det är inte bara tematiskt den passar in, slagborren. Också över stilen och typografin vilar något miljonprogrammigt och brutalt. Alla centrallyriska tendenser tycks utrensade, eller om det kanske är centrallyriken krängd ut och in vi ser, jaget rådbråkat som i Äntligen hemma med Martin Timell: Ut med skåpen bara! Bort med panelen! ”Det är nya nät och stolpar!”

”Tyd mig inte lyd mig / ungefärligen”, skriver Beckman i boken Tumme (1974), som på ett underhållande sätt laborerar med dåtidens inhemska föreställningar om Sovjetunionen (och för övrigt har ett av de fulaste omslag jag sett på en diktsamling, en trist blyertsteckning av en tumme med Lenins huvud framstickande under nageln). Tyd mig inte lyd mig, är en läsanvisning så god som någon.

Beckmans poesi kan mycket väl betecknas som antimetaforisk, även om den på ett vidare plan åstadkommer en liknande transport av mening. Liksom hos den yngre kollegan Fredrik Nyberg som skrivit förordet till Samlade dikter är det inte det enskilda ordet i dikten som gör jobbet, utan den hela satsen, eller sättet på vilket satserna staplas på varandra, kolliderar, upprepas eller transformeras.

Det är bara för läsaren att hänga med och låta språket arbeta, i en rätt hastig sorts skattjakt som, föreställer jag mig, ligger nära Beckmans skrivprocess. Karaktärer (eller blott begrepp) som ”hanmed byggskallen”, ”Göran Holmberg” och ”Rituella fadermord” återkommer och livar upp den språkliga bataljmålningen som, om den bara inte vore så innerligt framförd, skulle kunna beskrivas som renodlat konkretistisk och samtida med gänget som hängde på Moderna museets grind 1964, med poeter som Bengt Emil Johnsson och Jarl Hammarberg.

I det tidiga författarskapet finns dock en parodisk frejdighet som snarare för tankarna till amerikaner som

John Ashbery och i de sista samlingarna blöder faktiskt en centrallyrisk ådra ställvis igenom tapeten, vilket gör mixen helt egen. ”Varför kan jag inte berätta om mig själv”, frågar sig poeten på ett ställe. Och fortsätter lika sorgset och liksom tvångsmässigt att berätta om annat, om ”Skogsalbert Skogsengströms Skogsnoa eller Skogsmose på Skogsön i döden”, eller om hur ett gammalt ”by-Europa” av fågelsång växer fram kring ett stillastående tåg på spåret till Auschwitz. För visst är de flesta av hans dikter just berättelser, kanske inte sådana man drar på krogen, men ändå. Trasiga berättelser, ömma berättelser, jagade med slagborr och ”klövjat bergsartilleri”.

När jag någon gång i slutet på 80-talet först stötte på Erik Beckman, i samlingen Två dikter (1987), blev jag mest trött och förbannad. En sådan ogenomtränglig textmassa! I dag tycks mig samma dikter glasklara, och smått fantastiska. Visserligen är jag en äldre och vanare läsare nu, men nog har tiden också hunnit ifatt Erik Beckman (1935–1995), som aldrig nådde ut till en större läsekrets under sin livstid.

Visst finns det somligt som ännu är jobbig läsning, som den tidsbundna och manglande Kyss er! (1969), ett slags imiterad datorprocessprosa, men mycket föregriper och till och med sopar banan med det som skrivs av det yngre gardet i dag. Nedanstående råttpassage, ur Två dikter, skulle inte göra bort sig i en diktsamling av till exempel Lars Mikael Raattamaa: ”Från denna råtta position på detta råtta golv / med rustibus och alcro / ser jag genom råtta fönstret nu i råtta mars april / den höga frun / vår älskade fru Marianne / på fältet / vår råtta Beatrice som försvann / hon står här bortom motorvägen”.

Lyrik

Petter Lindgren