Mamman som kom ut

Viktoria Jäderling om att bygga en sexuell identitet

Clara Örtengren är nyskild 38-årig tvåbarnsmorsa från förorten när hon blir kär i en tjej. Hon är känd från medierna, en stridbar radikalfeminist och nu kommer hon ut som flata. Någon, troligen på ett förlag, plockar upp luren och beställer en roman, eller om det är en självbiografi. Just tell the story, säger beställaren.

Clara kallar den Undersökningen, berättelsen om obesvarad kärlek och det mödosamma uppbyggandet av en ny sexuell identitet. Hennes anteckningar om livet på Södermalm i Stockholm i allmänhet och dess flatkretsar, även kallad communityn, i synnerhet, utgör Kristina Hultmans skönlitterära debut. Hultman är även hon stridbar radikalfeminist och tvåbarnsmor som kom ut som flata under 00-talet.

Här finns förutsättningar att skriva en gjuten bok: livsöde och analytisk skärpa, humor och språkgehör. Det finns många ansatser, inte minst till en både bitsk och stilig Stockholmsskildring. Ändå är det starkaste intrycket efter 600 sidor en känsla av obearbetad kamp med anteckningsböckerna. Berättaren i ett anfall av frustration: ”Nej! Du kan inte skriva om allt. Vänd bort blicken. Försök fokusera på det som är viktigt. /…/ Men vad fan är viktigt då?”

Vad är viktigt? Någon borde veta. Det finns förstås en tanke om autenticitet i det svulligt voluminösa, i det febriga famlandet efter ämnet som är både en skrift och ett jag i process. Men, konstlös jargong blir sällan naken och äkta. Naknast blir det när gestaltningen är som tätast, som på en semesterresa till Polen när Clara och flickvännen inför natten föser ihop enkelsängarna i hotellrummet, men drar isär dem när rummet ska städas. Ett sådant ögonblick ger mig en blixtbelysning av hur det kan vara: Klaustrofobin i att en vardaglig rörelse i kärleksrelationen är en potentiell protest, ett hot, eller en frihetshandling.

Av romanen i övrigt återstår nycklar: den krypterade självbiografin. Några figurerar med verkliga namn, andra med namn – mer buskis än sapfiska – som Rosa Stridh, Anna Albin och Sofia Syll. Ärekränkningar hör till genren, liksom narcissismen, som båda alltid slår hårdast mot självberättaren, vars internaliserade homofobi exponeras när hon stångar pannan mot slutna vänskapskotterier. Det är belysande i någon mening, men frågar man sig, är verkligen flatorna ett sånt främmande folk? Eller hägrar hos Clara en förlorad dröm om den gränslösa gemenskapen, dit patriarkatet inte räcker? Det visar sig att flator är ganska mycket som folk är mest, bara mycket mer sensibla för maktordningar.

En av de svårare formerna för att berätta sin historia är nog att ”Just tell the story”. Det är peptalk som låter påskina att autenticitet är en simpel fråga, när det i själva verket alltid handlar om konstfullhet och stil. Klara utgångspunkter, bearbetning och stenhård redigering bland smälta intryck. En sådan bok av Kristina Hultman hade jag velat läsa.

Viktoria Jäderling