Ändlös rad av anekdoter i sann beatnik-anda
Jack Hildén läser Eileen Myles klassiker Chelsea Girls
Publicerad 2019-06-10
Eileen Myles upplever just nu en renässans, med Chelsea girls som det kanske främsta exemplet. Den gavs ut 1994 i USA, och rönte då inte särskilt mycket uppmärksamhet. Till hennes stora förtret, det var ju en kvinnlig On the road.
Nuförtiden skrivs kvinnliga on the roads titt som tätt. Även om kvinnors existens i konsten som självständiga subjekt är en relativt ny företeelse, är det ändå så pass etablerat att när Chelsea girls ges ut för första gången på svenska, sticker den inte ut på något särskilt sätt. Snarare är det som att läsa de flesta beatnikförfattare: ganska irriterande.
Platsen och ramen är redan ikoniserat stoff. New York i slutet av 60-talet och framåt, Eileen flyttar dit för att bli poet. Hon besöker Woodstockfestivalen och ser Jimi Hendrix spela Star spangled banner. Besöket på festivalen renderar en vacker passage som är målande för hela boken: ”Tidens alla tecken var det mest rörande med hela evenemanget. Jag älskar klichéer. Jag älskar det uppenbara. Woodstock var den största klichén av dem alla”.
Allen Ginsberg som tidigare varit en idol, blir nu någon sorts bekant. Men det litterära livet är vad det är, det fladdrar förbi ibland som anteckningar på en servett innan hon går vidare till nästa bar. Hennes roll som poet är mest relevant på det sättet att hon nästan aldrig har pengar. Den mesta tiden tillbringas i sällskap med andra irrande själar, i olika lägenheter eller på parkeringar eller var man nu råkar hamna.
Modernista fortsätter envisas med att ge ut böcker utan radavstånd, knappt några indrag och objussigt med angivelser för citat.
Det låter gnälligt, men Chelsea girls är redan från början en svåröversatt roman. Helena Eriksson kämpar på, men historiens obefintliga dramaturgi kombinerat med presentationen och massvis med onödiga detaljer gör läsningen stundtals mycket tungrodd. ”Vi hämtade smörgåsar – min var med tonfisk – och bar hem dem” kan det låta, och det är ingenting jämfört med namnen som strösslas ut över sidorna.
Dessutom är alla redlöst fulla och/eller höga nästan konstant, vilket lämnar många minnesluckor i anekdoter som ändå prompt ska få plats. Myles avsåg inte läsning för dramaturgins skull – mest etablerad är hon som poet – och man får göra sitt bästa för att helt enkelt låta sig föras bort av hennes röst, som är egen.
Och även om det faktum att Eileen förälskar sig i kvinnor knappast chockerar någon läsare i dag, är ändå det queera perspektivet en tillgång i en genre och tid så manligt och heteronormativt präglad som beat-författarnas.
Eileen förhåller sig ständigt till maskulinitet. Dels som något lockande och mystiskt. Vid ett tillfälle tar hon syra och uppfattar plötsligt sig själv som man. Det är en kraftfull och positiv upplevelse. Samtidigt känner hon avsmak för många män, och framför allt ett totalt främlingskap mot deras manér.
Själva huvudpersonen kommer man aldrig särskilt nära. Trots den självutlämnande kompromisslösheten är skildringen av Eileen lika självförbrännande som hennes livsstil. På gott och ont.