Dådet på Drottninggatan skildrat i diktens form
Det är de små detaljerna som vinner i ”Närhetsprincipen”
Publicerad 2020-04-22
”Att amma vid dödsbädden” – närmare än så kommer man kanske inte de grundläggande mänskliga villkoren.
Det är precis där Hanna-Linnea Rengfors vill befinna sig i sin massiva debutbok Närhetsprincipen. Men det är inte i den väldiga ansatsen boken är som bäst utan i detaljen, inte i sin stora berättelse utifrån terrordådet på Drottninggatan utan
i ögonblicken i synfältets utkant.
Man kan ge samma råd till engagerade poeter som till journalister som vill nånstans i jobbet: Titta åt ett annat håll! Skriv inte om det som alla andra skriver om!
Alltför många har skrivit om blomsterväggen vid Sergels torg. Alltför många har levt i skräcken på väg därifrån, i flykten från världens centrum där döden gjort sig synlig.
Samma poetiska trängsel råder kring många andra av de centrala scenerna i senare års engagerade historia. Möjligen kan man säga precis detsamma om den här bokens viktigaste motbild: en mor ammar sitt barn vid mormors dödsbädd: ”mjölk och död / lägga myntet / mellan tunga och gom”. Det intima är också tätt befolkat.
Tillblivelsen och döendet, allt ska med, gärna i ett kvinnligt perspektiv. Inget ont i det, men jag skulle vilja ha mer könsöverskridande erfarenheter. Jag är övertygad om att kvinnor kan – och får – skriva om män, också inifrån. Att det skulle vara otillbörligt för en kvinna att gå in i en mans tankar och kropp – eller tvärtom – är bara ideologiskt flum, inte konstnärlig nödvändighet.
Om man är rädd för överskridandet är man rädd för det mänskliga.
Detta undvikande är dock ingen genomgående strategi i Närhetsprincipen – några pluspoäng till författaren där. Men det jag ser som utvecklingsbart i boken är alltså allt det som ligger utanför den moraliska avsikten eller den överexponerade intimsfären: detaljerna, det sedda, det oavsiktliga. Som den här bilden av en nattlig välbärgad förort:
”västerort / i ljuset av nattliga / installationer och vägarbeten / parkeringens svarta suv:ar / vattenspridarna smattrar / innanför staketen”.
Det är detta smattrande som gör bilden till poesi, inte författarens programmatiska skepsis mot den här sortens förortsliv.
Så kan man gå på jakt efter halvt dolda småting i Hanna-Linnea Rengfors bok, och man kan göra fynd i det ständigt pågående poetiska flödet. Jag önskar att hon i fortsättningen kan bygga sin poesi på sådant och låta sitt engagemang bli kvar i den politiska sfär där det hör hemma. Poesin är så patetiskt verkningslös där.