I huliganens huvud

Boken som tar fajten mot fördomarna

helskärm

Huliganism fascinerar och förfasar. Få är redo att försvara det välorganiserade våld som fotbollsfirmorna, utan tillstymmelse till ideologiskt incitament, utövar.

Reflexmässiga fördömanden och överdrifter försvårar emellertid möjligheten att förstå fenomenet. Visst finns det forskare och enskilda journalister som känner till fotbollskulturens utmarker, men den breda debatten kännetecknas alltjämt av förenklingar och medvetna missförstånd.

Mot detta vänder sig Tommy Deogan i sin bok om svenska huliganer – Män av våld. Deogan, vars bror avled efter ett huliganslagmål 2002, har genom sina kontakter kunnat intervjua slagskämpar som vanligtvis tiger, men ger också utrymme för en rad andra röster.

Att påminna om att firmornas äldre kärna hyser ett passionerat intresse för fotboll är inte ovanligt, och erkänns också i den statlige utredaren Björn Erikssons delbetänkande kring idrottsrelaterat våld. Poängen är likväl viktig att göra. Intressantare är dock att Deogan samtidigt identifierar en motstridig trend.

Nyrekryteringen till firmorna sker inte längre främst på ståplats. I stället fungerar kompiskretsen och skolgården som kontaktyta. För flertalet tonårshuliganer tycks den uniforma klädkoden och kokain­snortandet vara lika sammanhållande som fotbollen själv.

Många skyr dessutom våldet, vänder på klacken så snart det hettar till, vilket inte hindrar dem från att skrävla. Detta bedrägliga betonande av den egna farligheten bekräftas av omgivningens okunskap, vilket i förlängningen belönar och befäster firmatillhörigheten.

Medier och politiker jämför inte sällan firmorna med organiserad brottslighet, trots att inte ens de som tjallar om planerade slagsmål lever särskilt farligt.

Däremot talar (fotbolls)etablissemanget mer tyst om att firmorna ­ibland får skydda övrig publik mot ordningsmaktens ofta orättfärdiga repression och de våldskåta väktare och poliser som jagar kickar på högriskmatcher. 

Med konkreta exempel och enkel prosa förmår Deogan komplicera och avmystifiera den svenska huliganscenen. Tröttsamma är dock Deogans ständiga försök att sälja sig själv till framtida uppdragsgivare och hyllandet av de organisationer som hittills samarbetat med honom.

Det finns anledning att vara kritisk till hur vissa aktörer, bland dem fotbollförbundet, arbetar för att komma till rätta med våldet. Deogan förordar förståelse för en levande läktarkultur och fördjupat samarbete med fredliga supportergrupperingar, för att i förlängningen försvaga firmorna. Just det förhållningssättet har gjort Tyskland till en förebild. Att våldet, inramat av rasistisk retorik, återvänt till den tyska fotbollen på bred front erinrar emellertid om att det inte finns några färdiga framgångskoncept.

Vi får leva med den skrämmande vetskapen om att viljan till våld finns förankrad i vårt samhälles struktur och människans natur.