Uppsnärjda i det blå – och rosa

Inga-Lina Lindqvist läser en bok som gör upp med myten att våra hjärnor är könskodade

Inga-Lina Lindqvist

helskärm

Artificiell intelligens spås bli mänsklighetens nästa stora språng.

Själv tycker jag att satsningar på konstgjord intelligens är korkade så länge halva mänsklighetens levande intellektuella kapacitet inte tas tillvara. Civilisationens nästa kvalitativa språng måste i stället bli kvinnornas totala och oåterkalleliga frigörelse och det fulla utvecklandet av flickors och kvinnors potential.

Men vad är det som står mellan oss och jämställdhetsrevolutionen?

Övertygelsen om att män och kvinnor har olika hjärnor, olika livsuppgifter och att könen kompletterar varandra bidrar till att patriarkatet behåller sin ideologiska särställning.

Cordelia Fine är professor i psykologi och verksam vid University of Melbourne. Testosteron Rex är hennes sammanställning av ett hundratal vetenskapliga studier som problematiserar eller motbevisar våra vanligaste fördomar om kön.

Fine har gjort en nyfiken och klåfingrig klättring i forskningen om våra könade hjärnor, dess historiska rötter och dess moderna lövverk. Noter och källförteckning upptar femtiosju sidor och erbjuder läsaren egna uppslag att följa i denna rika och ja, sjukt underhållande bok.

Testosteron och Y-kromosom är könets biologiska förvaltare. Det är förståeligt att många utgår ifrån att könet har samma sorts grundläggande effekt på hjärnan som den har på genitalierna.

Fine uppmärksammar flera problem. Deltar män och kvinnor verkligen på lika villkor i olika typer av jämförande studier? Många forskare tar inte hänsyn till kvinnornas sociala förutsättningar. Det är som att ha en löpartävling där hälften av deltagarna har en spik i foten.

Och hur påverkas resultaten av det systematiska osynliggörandet av kvinnligt kodade erfarenheter? Ett tydligt exempel är kvinnors risktagande i forskningens radioskugga. Cheerleading, ridning, att driva en feministisk blogg eller att arbeta som kirurg i en manligt dominerad miljö är alla riskfyllda val som kräver fysiskt och mentalt mod. Men forskningen fokuserar med en dåres envishet på vilka som kör motorcykel fort eller satsar högt på oddset.

Att testosteron skulle göra män mer riskbenägna och våldsamma är en myt som motsägs av flera studier som skildras i boken.

Jag fastnar för en undersökning av marinkårsveteraner och deras nivåer av testosteron över tid. Nivån steg under skilsmässor och minskade under äktenskap. Perioden kring en skilsmässa var en tid då makarna konkurrerade med varandra om barnen och om sin självaktning. Äktenskap och faderskap däremot minskade nivån av testosteron hos män utan att minska deras sexlust.

Slutsatsen av studien tydde på att hormonet testosteron i sig inte utlöser beteenden, utan snarare är det så att vissa handlingar och situationer sänker eller höjer testosteronhalten hos både män och kvinnor.

Modern forskning visar att det finns hundratals könsskillnader i det centrala nervsystemet men bara en handfull av dem är kopplade till könsspecifika beteenden. Vetenskapen känner inte till vilken funktion de flesta andra fyller.

Tanken hisnar.

Vi bör inte förutsätta att neurobiologiska könsskillnader alla gånger syftar till att skapa skillnader i beteende. Ibland kan de faktiskt tjäna syftet att jämna ut dem.

En nyfödd människa måste kunna integreras i varje kulturell grupp på hela jorden. Våra gener och hormoner vet inte på förhand vad den gruppen tycker att män och kvinnor ska ha för roller. För människan är flexibiliteten en evolutionär fördel och vissa könsskillnader kompenserar för andra i syfte att göra könen mer lika varandra i stället för mer olika.

En man som lämnas ensam med en nyfödd är rustad att kunna trösta den, skydda den och skaffa den föda. En kvinna som lämnas ensam i ödemarken är på samma sätt rustad att kunna tillverka vapen och fälla ett djur. 

Beredskap att ta sig an livet i dess helhet finns hos båda könen som fått förmågan att träda in i varandras ställe. Varje försök att könsseparera människan försvagar oss som art.

Men så snart barnen blir medvetna om sitt eget kön i tvåårsåldern börjar de självsocialisera. Det könskodade utvecklingssystemet lyckas med det som pre-natala hormonutsöndringar inte kunde åstadkomma och vi fastnar i ett förlamande nät av blått och rosa. 

Av den anledningen är det viktigt att motverka även till synes obetydliga fall av sexism, menar Fine.

När ett forskarteam från Tel Avivs universitet, Max Planck-institutet och Zürichs universitet analyserade data från 1      400 mänskliga hjärnor utifrån fyra stora datasamlingar trädde ett mönster fram. De entydigt manliga männen och de entydigt kvinnliga kvinnorna fanns, de var inte en myt.

Men sett på en statistisk karta utgjorde de en tunn rand runt ett mosaikartat, överlappande väv.

Att en individ hade en viss maskulint kodad egenskap innebar inte automatiskt att den hade alla andra och detsamma gällde för feminint kodade egenskaper.

Den rena essensen av kön finns inte. Det essentiella är komplext, flerdimensionellt – och mänskligt.