Livet i bygden har hårdnat och blivit rått
Kristofer Folkhammar: Det går inte att överskatta vad Mirja Unge har betytt för svensk prosa under 2000-talet
Publicerad 2018-04-27
När jag under gymnasieåren började läsa mycket – detta var runt senaste sekelskiftet – var det framför allt två svenska samtidsprosaister som gjorde djupa, präglande intryck på mig: Per Hagman och Mirja Unge.
De kan förefalla vara en apart duo, men för en nyvaken läsare på småländska landsbygden fanns det givna kopplingar: Både Hagman och Unge var stora, förförande berättare, vars prosa samtidigt uppmärksammade att språk finns. De berättade, men det var omöjligt att glida igenom texten utan att man som läsare konfronterades med hur den var skriven. Hagman med ett skamlöst glättigt bildspråk. Unge med en både lekfull och kritiskt språkundersökande syntax.
Och de skrev om unga människor. På landet och i småstaden.
Hagman stod för överträdelsen. Hans sköra huvudpersoner var för vackra för de pyttiga sammanhang de fötts in i. De lämnade platsen, klassen, könet. De klättrade snabbt och föll hårt. Rörde sig rastlöst över världen. Glamoröst och brutalt.
Unges karaktärer förflyttade sig betydligt kortare sträckor geografiskt. Deras rörelser fanns i inre verkligheter. De stannade kvar i sina landsbygdsvärldar. Jobbade på gård. Var nära sina dysfunktionella ursprungsfamiljer. Tuffa eller ej, kämpade de med vad som blev sagt och inte. Med språkmyllan i de små sociala sfärernas starka strukturer.
Mirja Unge är framför allt sin säregna syntax. Någon kritiker skrev att hon tillhör de författare som man bara behöver läsa en enda mening av för att känna igen. Ordfogningsläran i hennes texter både vindlar som fria tankar och granskar sig själv – vad är det som sägs egentligen när någon står där och säger något och står? Och jag tänker att spår av denna tungt syftande språkglädje syns hos många svenska författare som debuterat efter Unge. Den syns hos Nina Wähä, Stina Stoor, Jonas Hassen Khemiri.
Jag vågar påstå, att trots sin relativt sparsamma produktion, är det svårt att överskatta hur avgörande Mirja Unge varit för att vitalisera den svenska prosan under början av 2000-talet.
Den värld som Unge skriver fram den här gången är smärtsam att ta del av
”Jag går och lever” är hennes första prosabok sedan ”Brorsan är mätt” 2007 – för vilken hon tilldelades Aftonbladets litteraturpris. Hon har sedan dess framför allt skrivit dramatik, och därigenom vidgat sin tematiska krets en del – bland annat i pjäsen ”Johanna”, en tolkning av Jeanne d’Arc-myten där titelpersonen är en samtida miljöaktivist.
När jag börjar läsa nya boken tänker jag först att Unge helt och hållet är tillbaka där hon började, bland de unga, buttra på landet som söker identitet och tillhörighet. Men det har hårdnat avsevärt i bygden. Blivit riktigt rått. Den värld som Unge skriver fram den här gången är smärtsam att ta del av.
Det är tidigt 1990-tal någonstans i Sverige. Tove är 15 år. Farsan jobbar nattskift, och det som först framstår som irritation under jobbiga arbetsvillkor och ekonomisk utsatthet – ”Pengarna hugger som en kniv i kroppen att vi inte har pengar till farsans tand” – ter sig efterhand som språngande paranoia. Så illvilligt tolkar farsan henne, och så nitiskt granskar han. ”Jag säger ingenting allt jag säger kan användas emot mig” står det. Något som materialiseras i farsans ”bevisbok” där han antecknar oförätter.
Här finns storasyrran också. Arbetslös och deprimerad är även hon måltavla för farsan. Ensam och dominant trackar hon Tove. Systern äter av den knappa maten. Tuggar. Befaller. Subtilt anas också en historia av fysiska övergrepp från systern, i suddiga nätter från barndomen. ”Syrran vet ingen annan kärlek än den tilltvingade det finns ingen annan att få.”
Tydligare är övergreppen i skolan. Tove och kompisen Vera (denna vänskap utgör nödvändig livsluft i romanen, ”Jag går och lever” hade blivit outhärdligt sluten annars) går i en stökig klass där de härskande killarna är totalt gränslösa. De tafsar, klämmer, sticker in kvastskaft och kryckor i skrevet. De pillar upp toadörren när Tove ska byta binda. De knäcker lärare efter lärare. Och dag efter dag uppfinner de nya sätt att kladda ner hackkycklingen Jakob och innehållet i hans bänk.
Skildringen av mobbningen är kompromisslös
I berättelsens utkant skymtar Herden, en otäck figur som samlat människor i flock runt sig. Den sekteristiska gemenskapen glimmar hotfullt. Och lockande.
Skildringen av mobbningen är kompromisslös. Maktlösheten känns. Det lekfulla draget i Unges prosa rymmer inte något busigt eller ungdomligt charmigt i nya boken. Meningarnas syntaktiska vickande står för oro och hård skräck, ett tecken på vanmakt att inte kunna uttrycka sig.
Tove känner det som om varken kroppen eller det talade språket tillhör henne. Men ”Jag går och lever” bär på försoning. I hur det ”inuti huvudet finns ett eget rum mitt enda” som ingen rår på. Och kanske är det just denna innersta kärna av integritet och självrespekt som gör att Tove trots allt inte helt ger upp om en tänkt samhörighet: ”Äh varför måste man klara sig själv, säger jag, hålla på och klara sig själv hur kul är det menar jag om man tänker.”