Nakna män

IRA MALLIK läser stor machojournalistik

Det är inte bara det berättade i sig, utan det är den kompromisslösa journalistiken, den förtvivlade tron på berättelsens makt, som drabbar mig i form av Christer Berglunds reportagebok I dödens väntrum.

Reportagen är skrivna mellan 1991 och 2003, publicerade i Café, Veckans Affärer och Upp & Ner. Ämnena är bestialiska brott, slemma porrkungar, skjutjärnsjournalister, svindlande affärer och lite annat. Det är klassisk machojournalistik, men som sliter kläderna av traditionella manlighetsideal och håller dem nakna till beskådan.

Reportaget om nazisten som mördade ishockeyspelaren Peter Karlsson tar mark i ett Ishockeysverige som är mera chockat över att ha närt en bög vid sin barm än över mordet på en vän. Sedan vidare in i den dödes garderob fylld av längtan och självförnekelse. Det är inte bara nazism som dödar.

I reportagesamlingen blir kriminalitetens losermanlighet baksidan av det mynt som bär kända män på framsidan. I en rad personporträtt avhandlas den manliga framgångspsykopatin i form av Berth Milton (porr), Ernst Malmsten (boo.com), Janne Josefsson och Amelia Adamo med sina mediemän Peppe Engberg och Thorbjörn Larsson.

Porträtten är djuplodande, roliga och smaskiga, men bäst är Berglund när han med varsam hand vänder alla stenar i jakten på berättelsen. Ted Gärdestad på tennisbanan, vansinnig kastar han bollar på pappan så han ska gå. Eller när Berglund återvänder till Finnbodavarvet där han jobbat som svetsare. Dockan är såld som image­kuliss till klädmärket Diesel. Designern Johan Lindeberg sitter i Grodans gamla stol och säger: ”Det här varumärket kan jag identifiera mig med”.

Det är då det svindlar till. I detaljerna öppnas avgrunder som berättar om Sverige, om tiden och nuet, om vad det är att vara människa.

I en tid då det skrivna reportaget är satt på undantag, eller förväxlas med en nyhetsartikel pyntad med lite miljöbeskrivningar, är I dödens väntrum en hyllning till reportaget som form och ett fuck-finger åt den journalistik vi nöjer oss med. Det är farväl till skrivbordet. Det är timmar, dagar, hemma hos. Formen föder frihet och tar oss nära. Popjournalistikens diskreta ironi har sällan varit så avlägsen – eller synts så riskfri.

Att Christer Berglund hämtat inspiration från 60- och 70-talens amerikanska new journalism sticker han inte under stol med, men inspirationen är inte enbart formmässig. I dödens väntrum är också en berättelse om reportern. Precis som i den manliga litterära mytologin blir berättandet till slut ett hot mot skribenten själv. Lite svajar det då, men det skulle vara jobbigare om inte Christer Berglund verkligen vore en så ensam fågel utanför medieburen. Det är få som i dag gör journalistik som skaver, att dessutom låta den skava mot hjärtat är stort.

Samhälle

Ira Mallik (kultur@aftonbladet.se)