Blair - elitens lakej
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-09
Bittiska etablissemanget skyddar sina intressen
”De tusen rikaste individerna är goda för 520 miljarder pund samtidigt som hundratusentals människor måste köa i soppkök.” Så sammanfattar Owen Jones det mänskliga och politiska tillståndet i Storbritannien. En enda mening gör vanvettet absolut klart.
Ordfront ger klokt nog ut Owen Jones underhållande och genomskådande essä om det brittiska etablissemanget, den elit som värnar och gemensamt skyddar sina intressen. Martin Aagård skrev utförligt om den engelska upplagan (23 jan 2015).
Sedan boken gavs ut har de konservativa vunnit ett val och Labour, förlorarna, är på väg att välja ny ledare.
Owen Jones nämner Keir Hardie, gruvarbetaren som var Labours förste parlamentsledamot. Partiet byggde på kristen solidaritet, kooperation och arbetarkultur. Inget parti har förvandlats så drastiskt som när Tony Blair tog över. Han gjorde ett slags Faust-pakt: om jag får bli premiärminister under tre perioder lovar jag krossa Labour, dess historia, ideologi och praktik.
Blair privatiserade, berikade den ekonomiska överklassen, slog sönder facket. Hans allierade var den korrupta högern. Blair var gudfar både i Berlusconi- och Murdoch-familjerna. Han förenade sig med Bush för att dra i gång ett av vår tids mest blodiga krig. Miljoner pund strömmar in till paret Blair, bland annat från Kazakstans diktator.
Viljan att befria sig från Blairepoken - korruptionen, klasspolitiken, klassföraktet - avgör valet av ny partiledare för Labour. Det är därför Jeremy Corby är storfavorit; han står nämligen för en ideologi väl förankrad i Labours historia och praktik. Kanske kan han förmå det väldiga skiktet av marginaliserade och fattiga att rösta. Det gjorde de aldrig under Blair.
Då kanske etablissemanget skakar till en smula.
