Superhjälten som inte passar in i modern tid

Ann Charlott Altstadt om adhd-människan som har gått från styrka till stök

helskärm

Under hösten när jag skulle skriva om psykiatrikern Anders Hansens bok Fördel adhd brakade min vardag samman i fullständigt diagnoskaos på alla fronter. Viktigt eller oviktigt – allt kan glömmas och slarvas bort, missförstås och tilltrasslas.

Det är med andra ord jobbigare än någonsin för mig att uppfatta fördelarna med en atypisk hjärna. Och svårt att uppskatta forskningsrönen att personer med min genkombination en gång ledde homo sapiens ut ur Afrika, när klä på och tvätta sig varje morgon är en oöverstiglig Mount Everest-expedition.

På senare tid har adhd/add framhävts mer som superkraft än stökfaktor. Kändisar har kommit ut och diagnosen har fått karaktären av accessoar i tävlingen mest speciell och spännande i umgänge och offentlighet. Att skifta fokus från problem till möjlighet är kommersiellt oundvikligt då det breddar bok- och föreläsningsmarknaden för alla fenomen.

Men Hansen har förstås en poäng i att vilja stärka dem vars självbild och överlevnadsstrategier sedan barndomen formats av krascher och misslyckanden. Han beskriver en unik verktygslåda och dess användning även efter att vi lämnat jägar-samlarsamhället och adhd/add blivit funktionshinder.

Mänskligheten borde egentligen tacka de kreativa, utanför boxen-tänkande, sensitiva, initiativrika, påhittiga, rastlösa, pådrivande, lättuttråkade, risktagande, hyperfokuserade dopaminkickare som numera går under beteckningen ­adhd/add. De som genom årtusendena lett homo sapiens att söka sig än vidare och ta det okända i besittning både geografiskt och kulturellt.

Hansen hänvisar till forskning som visar att inom de befolkningsgrupper som vandrat längst på vår jord finns förenklat en övervikt av genen och dopaminmottagaren DRD4-7R. Och ju längre sträckor en befolkning förflyttat sig de senaste 30  000 åren desto vanligare är genen, var de än i dag befinner sig på jordklotet.

Mutationen innebar en sådan evolutionär fördel att den för cirka 50  000 år sedan fick masspridning och återfinns i dag hos kanske 20 procent av jordens befolkning. Men ett jättekliv för mänskligheten lade krokben för adhd/add-människan! Hjärnan filtrerar inte intryck, så prassel som på savannen kunde betyda byte i busken blir i andra samhällen endast outhärdliga störningsljud.

De som har adhd-genen bland jordens sista jägare och samlare är också mer välnärda, medan förhållandet är det motsatta hos utbrytargrupper som gått över till jordbruk. Supersuccé på savannen förbyttes alltså till nederlag på åkern. Förmågan till hyperfokusering, snabbhet och rörligt tänkande förlorade mot långtidsplanering, försiktighet och rutin­arbete.

De senaste tiotusen årens problem handlar om att adhd/add-personer har ett trögare belöningssystem. Dopaminmängden är mindre och receptorerna färre och funkar sämre vilket påverkar koncentration, uppmärksamhet och motivation med mera.

Genen är följaktligen vanligare hos dem som ägnar sig åt extrem offpist-­åkning men också bland entreprenörer. Hansen tar även upp i mitt tycke positiva adhd/addegenskaper som öppnare sinnelag, nyfikenhet, socialisering med personer som har olika livsstilar och -åskådningar. Adhd-genen gör till och med svanar modigare men ökar förstås också riskerna för missbruk och andra destruktiva personlighetsdrag.

Hansens bok är mer än intressant med hänvisningar till hjärnforskning, studier och experiment men råden kan ju inte bli mer än pepp. Du kan exempelvis låta den kreativa så kallade dagdrömmarhjärnan få mer utrymme vid aktiviteter som inte kräver full koncentration som dammsugning.

Men vad gör du om den hjärnan kapat ditt vardags-arbetsliv och till och med hushållssysslor som dammsugning kräver hyperkoncentration för att inte gå åt pipsvängen? Och vad gör du om både nödvändig och ofrivillig hyperkoncentration leder till utmattning och dagar i sängläge?

Det är förstås bättre att du blir entreprenör än hamnar i beroendeträsket. Bättre att söka de snabba kickarna i jobb där du får utlopp för kreativitet än missbruk av droger, mat, sex, sociala medier eller spel.

Huvudproblemet handlar ju ändå om att omsätta råd, insikter, kunskap till vardagspraktik. För om adhd/add är en sorts evolutionär anpassning som gav exceptionella fördelar till förhållanden som rådde tills för cirka tio­tusen år sedan – hur ska vi någonsin kunna fungera okej i nutid?

Förmågan att kanalisera sin adhd/add på rätt vis, hämta sig efter nederlag, uthärda kaos och misslyckanden och att varje dag inte tillåta sig själv att kasta in handduken är väl också beroende av gener och social miljö?

Samhället borde förstås ge möjligheter till dem vars hjärnor inte är neuro­typiska att få bidra med sin potential av kreativitet och originalitet. För problemet är inte bara individuellt utan mänskligheten i stort förlorar också på slöseriet av humankapital.

Och att en stor grupp inte passar in och inte kan eller vill ta sig själva i kragen leder också till höga kostnader och allmän otrygghet. När hjärnans dopaminfabrik exempelvis producerar sjukskrivningar eller drogberoende och kriminalitet i stället för konstruktivt nytänkande leder det till social och ekonomisk destruktivitet även på samhällsnivå.

Tyvärr är väl ett adhd-anpassat arbets- och samhällsliv en lika utopisk tanke som att riksdagen beslutar att vi under nästa budgetperiod återgår till jägar-samlarstadiet. En livsstil som jag dock antar passar hela mänskligheten bättre än tillvaron som de neurotypiska skapat. Ett hårt enahanda reglerat dödstråkigt förtryckande samhälle där vi uppe på civilisationens krön ska malla oss över att vi klarar av att förbli (löne)slavar.

Så jag säger bara – adhd-människor i alla länder förenen eder för att återigen ­föra mänskligheten ut ur Afrika!