Precist om tvåsamhet

En roman som både frånstöter och invaderar

Inga-Lina Lindqvist

Får man vara flicka i all evighet, nyckfull och stygg?

Elin Bengtsson ställer frågan i sin nya roman Rosenregimen, en grym och fräck bok om fri­heten innanför en relation.

Niko och Emmy är två kvinnor som älskar varandra, men tvåsamhetens norm håller på att knäcka båda. Anpassningen kompliceras av att parets sexuella relation bygger på en makt­förskjutning som den frihets­törstande Niko blir beroende av. Sexet med Emmy är magiskt och plockar fram Nikos inre ”flicka”, glittrig och skamlös varelse som girigt slukar uppmärksamhet, kladdigt godis och sexleksaker långt ner i halsen.

Men allt annat utom sexet skaver. Det hjälper ­inte att Niko läser genusvetenskap och att Emmy är vegan. Parrelationens algoritm kräver offer.

Niko lider av en förbluffande kunskapsbrist om samlivets ­koder, som att man måste meddela varandra sina planer och förväntas vara trogen. Hon, som vuxit upp i glesbygden, vill tro att storstadens puls, genusstudier och icke-normativa sexpraktiker upphäver lagen om relationens gravitation.

Emmy däremot är en person som inordnar sig friktionsfritt. Hon är inte nyfiken på gränser, snarare småborgerlig mitt i allt det butchiga och veganska. ­Nikos vilda frihetslängtan får ­Emmy att känna sig otrygg och bortprioriterad. Medan den erotiska maktförskjutningen fungerar väl så blir maktkampen i relationen destruktiv och omöjlig att styra för någon av dem. Emmys relevanta krav på bekräftelse glider som av sig själva över i psykisk miss­handel och latent våld.

Niko längtar efter att Emmy ska trolla bort parrelationens trista fällor genom att erotisera dem. Emmys uppfostran av ”flickan” är sexig, men att uppfostra Niko blir ett övergrepp. ­Niko frestas att bli vuxen, överge det glittriga, nyckfulla, stygga. Reservera flickan för de erotiska lekarna. Men kräver parrelationen i själva verket att man överger sin vuxna frihet och i stället blir ett barn som ber om lov att ­fika med en kompis?

Målet för rosenregimen, det söta och kvava, är att införliva normen och förvandla den moraliska ­lagen till personligt uttryck. Den fria viljan är att fritt vilja det rätta. Stanna hemma. Göra matlådor. Ringa när man är sen. ­Emmy förstår att en trygg och förutsägbar relation suddar bort Nikos glitter. Men utan ­Emmys dominanta, formande blick ­riskerar flickan ­ändå att upplösas.

Rosenregimen är en roman jag både invaderas av och stöter bort. Bengtsson följer en modern trend med språkliga stänk, formuleringar som ska förefalla spontana men i mitt tycke liknar tungotal. När Bengtsson följer sin egen väg blir språket precist och vackert. Till slut kapitulerar jag inför ­romanens ­djupa sorg över skamvrån man tillverkat själv i onödan, över all längtan som blir kvävd och innestängd, över avbruten lek.