Frånvarande pappa blir storslagen litteratur
Lidija Praizovic läser Jamaica Kincaids roman om sin far
Publicerad 2019-09-21
I bokförlaget Tranans viktiga utgivning av den amerikansk-karibiska författaren Jamaica Kincaid har turen kommit till Mr Potter. Romanen gavs ut 2002 i USA, men kommer nu för första gången på svenska, i fin översättning av Niclas Nilsson.
Här fortsätter Kincaid att skriva om människor som annars skulle glömmas bort, falla genom historiens lager, ner i namnlösa svarta gravar. I sina mest älskade böcker har hon ägnat sig åt mor- och dotterrelationen, nu handlar det om den gäckande mr Potter, författarens far.
Roderick Potter föds 1922 och lever hela sitt liv på den karibiska ön Antigua. Han är ett med dess intensiva sol, blåsiga hav och skeva historia. Lär sig aldrig läsa och skriva. Arbetar som taxichaufför hos en fördriven kristen libanes och kör runt en tjeckoslovakisk jude som med nöd och näppe undkommit döden. Båda dessa sargade flyktingexistenser ser ner på mr Potter, hans svarta hud, breda näsa och okunnighet.
Kincaid är fenomenal på att låta sina forsande berättelser genomsyras av knivskarpa, stenhårda historiska och maktstrukturella fakta om kolonialismen och slaveriet. De droppas sådär i förbigående, samtidigt som de är helt centrala för personerna och platserna.
Hon arbetar mycket med upprepningar, omtagningar, förtydliganden i en muntlig, episk tradition. Meningarna är långa och svindeln förstärks av att varje utsaga vänds och vrids på flera varv. Ibland tänker jag på Birgitta Trotzig; också hos henne finns det tröga, köttiga, tuggande.
Men denna roman – för gestaltningens kraft, språkets skönhet och det storslaget mänskliga gör hennes böcker klart skönlitterära även om de också kan kallas autofiktiva eller självbiografiska – hade inte sett ut som den gör, om det inte var för att Jamaica Kincaid aldrig kände sin far.
Mr Potter har många döttrar, avlade med nästan lika många kvinnor, utspridda över Antigua, och ingen av döttrarna fick hans kärlek, omsorg eller försörjning. De fick ett streck i rutan på födelseattesten där faderns namn ska stå.
I det ljuset kan skrivakten här ses som en dotters mångbottnade motståndshandling: under sitt liv avvisade han henne, nu när han är död är det hon som skapar honom, försöker begripa sig på honom. Och hon gör det med stor värdighet, så som det anstår en litteraturens grande dame som sedan länge lever ett rikt, bekvämt och intellektuellt liv i USA.
Genomgående finns en stolthet över – och i förlängningen plikt – att kunna läsa och skriva, som att livet och världen är krympt och befängd utan dessa handlingar: ”och endast tack vare att jag är hans dotter, för jag har hans näsa, och tack vare att jag lärde mig att läsa och att skriva, endast därför är mr Potters liv känt, hans litenhet blir stor, hans anonymitet skalas av, hans tystnad bryts. Mr Potter själv säger ingenting, ingenting alls.”