Rasande och underskönt
Kristofer Folkhammar läser Jamaica Kincaids ”Lucy”
Publicerad 2017-12-25
Lucy är nitton år när hon anländer till något som förefaller vara New York. Det är 1960-tal och hon ska ta hand om barnen i en förmögen advokatfamilj. Hon har lämnat en karibisk ö – präglad av fattigdom och brittisk kolonialism – och en förhärskande mor. Hon vill aldrig återvända. Vill aldrig återse barndomsplatsen. Öppnar inte breven hennes mamma skickar.
Modern är en gestalt som växelvis beskrivs som ändlöst tålmodigt kärlekfull och som en barskt vidskeplig kvinna, som döpt sin dotter till Lucy efter Lucifer, då hon bara tillfogat henne bekymmer. Jättekärleken och strängheten tycks vara lika tunga att bära för Lucy.
Kanske, tänker jag, behöver Lucy finna en egen, självständig identitet innan hon kan möta modern som en syster i en våldsamt orättvis värld.
Vi följer henne genom en märkligt stum frigörelseprocess – där brytningen med modern tycks kleta av sig, och gör att hon inte lyckas knyta an med något djupare känslomässigt engagemang till de vänner och älskare som kommer i hennes väg. Trots att hon drömmer om att någon ska inta henne helt: ”Jag drömmer om att älska någon så högt att jag bara dog.”
Lucy är ensam. Har velat komma bort men verkar inte helt komma fram. I det nya livet möter hon en annan mor, hennes arbetsgivare Mariah. Hon är så snäll och rik, så vacker och känslig där hon glider genom sitt hus, fullt av souvenirer – små koloniala struntsaker hon fått med sig från de resor hon aldrig företagit sig av någon annan anledning än att hon råkade känna för att göra dem. Till synes omedveten om hur hennes bekväma livsstil hänger samman med den miljöförstöring hon engagerar sig så emot.
Jag tänker på ilskan, och i synnerhet en politiskt grundad ilska, som ett bärande element genom Jamaica Kincaids författarskap, och hur den i Lucy – som gavs ut i original redan 1990 – är av ett ganska syrligt slag. Det finns en uppriktigt förvånad storögdhet i Lucys möte med rika människors lyxproblem, som framställer deras konkurrenspräglade liv som absurda: ”Hon hade ju precis allt som Mariah hade, och ändå föredrog hon det Mariah hade. Hur förklarar man sånt?”
Kincaid är på många sätt hård och avig. Men samtidigt djupt förförisk. Prosan pulserar av vrede och doftar av lime. Smeker med gamla flanellnattlinnen. Lyser av New York-sol som inte värmer mot huden. Sarkastisk och drastisk hamrar den på, utan att någonsin rädas det som är sinnligt och vackert.
Vad kan det vackra i litteraturen vara? Tröst. Häpnad. Dagdrömmeri. Föremål som delar upp människor i bättre och sämre bemedlade.
Hos Kincaid är det undersköna så tätt sammanslingrat med det rasande att det är som att texten mellan raderna väser: Jag upprörs över hur orättvis världen är eftersom jag känner till hur vacker den kan vara.
Hon är alldeles storslaget bra.