Förunderligt av en tonsäker debutant

Axel Winqvist gjuter orden på exakt rätt plats

Camilla Hammarström

helskärm

I Axel Winqvists debut är verkligheten påträngande, diktjaget ingår i en väldig andning och känner tillvarons pulsslag bulta. ­Livshållningen är förundran och vanmakt. Förundran inför existensens myllrande heterogenitet – minsta detalj observeras hungrigt. Vanmakt inför det oöverblickbara pågående som envar hjälplöst ingår i. 

Ett sinnligt nu, där den älskade tilltalas ömsint, varvas med minnen från ungdom och barndom, resor till olika metropoler och möten med tillfälliga älskare och vänner. Minnena är livsviktiga, de konstituerar världen och identiteten, de är en osviklig del av det sjudande nuet.

Titeln Det vackra och det fula gör inte samlingen rättvisa, den känns som en påklistrad rubrik på ett verk som är långt mer komplext. För dikterna kategoriserar inte, utan ger uttryck för en sammansatt livskänsla där det inte går att fälla estetiserande omdömen om världen. Allt uppgår i vartannat. Fukten i gapet på en koltrast, köttets trådar och galaxernas vindlingar sammanfaller i en existentiell fullhetsupplevelse. Det hela finns på en gång.

skalet av ett plommon på sängkanten
och hans ryggmuskler
bakåtvända i kalsongerna
jag vill försöka skildra det på ­riktigt
mitt liv. mina bilder

hur ett gaddlöst bi fäller ut sina vingar
hur tungorna letar efter varandra
hur vassen böjer sig mot svanar

Tankarna går till Inger Christensens ABC där det som finns i världen räknas upp i en andäktig inventering. 

Det är ett kärleksarbete som inte väjer för det brutala: ”verkligheten är i djup solidaritet med sig själv, / slår sig fram med lien // man måste älska allt, minnas allt”.

Här finns en mängd vackra naturskildringar, men de åtskiljs inte från det urbana. Med branta kast förs grodyngel och snigelspår samman med stadens puls. Naturen har även en framträdande plats i älskogens innerlighet och råa intensitet. Hängbjörken ropar samtidigt med hjärtslagens dunkande och kropparnas rörelser.

Dikten är en beskrivning av ett universum som är analog med en gudoms namngivande av världen. Tingen existerar då de blir benämnda. Skrivandet är en skapande akt som gör allting verkligt. 

Winqvist lyckas med att vara avspänd och förströdd samtidigt som han gjuter orden exakt på rätt plats. 

Bilderna är överraskande och självklara. Poesin flödar fram med sina gemener som öppnar orden mot varandra, det är förunderligt tonsäkert.