Gruvarbetarens son har ett konto på Onlyfans
Andrew McMillan skriver utsökt elegant om det som sjuder under ytan
Publicerad 2024-05-20
Det finns gott om skildringar av engelska gruvstäder och deras kamp för överlevnad under Thatcher-åren – stoltheten, strejkerna, sammanhållningen. Generationer av gruvarbetare som ofta fått betala med hälsan och ibland livet, men också belönats med mening, känslan av att man bar staden, ja nationen, på sina axlar.
Men det slutade i nederlag. Gruvorna försvann och med dem stoltheten och meningen. Männen som växer upp där nu har inga egna minnen av de fornstora dagarna, utan lever sina liv i det som blev kvar, i den stad som blev sen. Det är här – nu – bland dessa män, som Andrew McMillans debutroman ”Synd” i huvudsak utspelar sig.
Simon arbetar på ett callcenter men han drar också in lite pengar på ett Onlyfans-konto. Han har just inlett ett trevande förhållande med Ryan, säkerhetsvakt som vill bli polis. Dessutom uppträder Simon på en bar i Sheffield som Puttana Short Dress. På något sätt, inser han, blir han mer sig själv som Puttana, får vara den som han tvingades dölja för att överleva skolåren som liten bög. Men han vet att drag kan vara mer än att sjunga schlagers för fulla studenter och filar på ett nummer som ”Maggie”, Margaret Thatcher. Det ska han uppföra på hemmapuben, i en vag men bestämd känsla av att kunna återuppväcka något han själv inte har erfarit – det enda han minns av Thatcher är firandet i grannskapet när hon dog – men som han anar finns kvar under ytan.
Alex är pappa till Simon och tillsammans med sin bror Brian tillhör han den sista generationen som arbetade i gruvan. Ingen av dem har riktigt fått fäste i den nya tiden. Brian blir motvilligt engagerad i en sociologisk fältstudie som pågår, där man samlar in stadsbornas egna minnen av olika platser. Visst är akademikerna i sina dyra t-shirts rätt fåniga men de är också genuint intresserade av vad han har att säga, och han får syn på diskrepanser mellan sin inre och yttre karta över verkligheten.
Som en refräng återkommer också Alex och Brians pappa, gruvarbetaren. Man får följa honom i den dagliga koreografin när han och de andra männen lämnade sitt hus, en efter en, föll in i ledet mot gruvan: ”Byn på deras axlar sover fortfarande, ser inte de trötta kropparnas vandringståg.” Sen ner under jord: dammet, mörkret, svetten och den ständigt lurande livsfaran.
”Synd” är alltså en roman som berättas i många lager, som Andrew McMillan lägger på och drar av på ett fenomenalt sätt. Han ger männen nyans efter nyans, här bildar klass, manlighet och sexualitet borrkärnor av mänskligt liv. Även språket är skiktat, från akademikernas fältrapporter och skvallret på puben till de korta lyriska styckena om arbetet i gruvan. Det är en utsökt elegant roman som påminner om att vad man än försöker täcka över – gruvor, minnen, insikter – så finns det kvar under ytan och fortsätter att påverka.
