En resa mot guld – och mot brända relationer
Romanen fångar den tröst som bara en ståplatsläktare kan erbjuda
Publicerad 2022-09-11
Kvällen innan jag skriver den här texten vinner mitt lag äntligen en fotbollsmatch. IFK Norrköping krossar Hammarby. Vänder en katastrofal första halvlek med underläge 0–1 (självmål, såklart) till 4–1, och under elljusen på Parken drar en hel säsongs vånda och vrede åt helvete. Det är den sortens match man minns i åratal efteråt.
Typiskt nog missade jag den eftersom jag hade lovat mitt barn att först leka skola och sen läsa klart en särskilt spännande bok. När hon till slut somnat återstod sju av andra halvleks nio tilläggsminuter.
Nåt sånt hade Frank, huvudpersonen i Jack Hildéns roman Bränning, aldrig gått med på. Inte för att han nödvändigtvis älskar fotboll mer än jag, utan för att löften väger mycket lätt i hans liv.
Frank är runt 30, en smått apatisk och halvlyckad författare som älskar AIK och Norra stå. Varje hemmamatch tar han tunnelbanan norrut från Rågsved och får några timmars respit från tillvarons grå gegga. Varför han älskar just AIK minns han inte riktigt, eller ens hur det kommer sig att han ser matcherna tillsammans med Jon, Wille och Agri – människor han som författare och aspirerande kulturpersonlighet har mycket lite gemensamt med.
Men han gillar berusningen, både den bokstavliga och den metaforiska. Nervositeten före match som dämpas av stora stark och burkar i parken, euforin och hatet i läktarens hav av kroppar. Och han älskar massans frihet, insikten om att den som befinner sig i numerärt överläge inte behöver bry sig om lagar och begränsningar. Nästan lika mycket som han älskar tecknen på rädsla hos dem som står utanför.
Bokens kapitel är indelade efter matcherna under säsongen 2018 – en gnetig resa mot guldet för AIK, en mot botten för Frank. Skrivandet lossnar först när han stjäl en hel romanintrig från en vän.
För det som bränns i den här romanen är inga bengaler, utan Franks liv och relationer. Flickvännen lämnade honom redan under den tidiga försäsongen men Frank vill inte bry sig om det heller. Kokainets kyla ger skydd, AIK en ursäkt för de känslor som ändå slår ut.
Varför ensamheten tätnar kring Frank är rätt länge höljt i dunkel, liksom vilken sorts mottagare författaren föreställer sig. Bränning är en roman som tar för givet att läsaren associerar en nyckelknippa med kokain, samtidigt som den är full av utförliga beskrivningar om fenomen som alla som intresserar sig för herrallsvenskan redan känner till.
Frank brister ideligen ut i docerande utläggningar om allt från villkorstrappan och marknadens makt över fotbollen – till bristen på damtoaletter på Råsunda och forskningsläget om hur polisen bäst bör hantera folkmassor.
Som sedelärande saga är Bränning lite för spretig, både övertydlig och dunkelt gestaltad. Men Jack Hildén är mycket skicklig på dialoger, och på att beskriva stämningar och miljöer. Ett slags mellanrummens monotoni, från sunkhak, förorter och kokainskakiga efterfester. Jag bryr mig till slut rätt mycket om Franks väl och ve.
Och han fångar fint den tröst som bara en ståplatsläktare kan erbjuda, oavsett hur jävligt livet utanför den kan vara.
”Så vad fanns kvar? Att visiteras med lätta klapp vid armhålorna, midjan, ljumskarna och längs benen. Vinkas in. När jag drog upp dörren slog trummorna emot oss, och sången. Det var som att vakna.”
Ofta är det vackert nog.
Jack Hildén medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Anna Hellgren, litteraturredaktör i Expressen Kultur.