En såpa utan slut
Uppdaterad 2015-06-26 | Publicerad 2015-05-22
Silvia Avallones nya roman liknar gubbsjuk Berlusconi-tv
Maffian var de enda som gick med vinst under finanskrisen. Resten av Italien sjönk ner i skulder och konkurser, och det var i vanlig ordning de unga som hamnade djupast i skiten med en arbetslöshet på runt 40 procent.
Denna arma generation, sin egen, skildrar Silvia Avallone i Marina Bellezza, uppföljaren till succédebuten Stål från 2012.
Den skitiga hettan kring stålverket på Toscanakusten har bytts ut mot karga alptoppar i Valle Cervo, de norditalienska gränstrakterna där Avallone själv växte upp.
Ett ödeland efter eurokaosets framfart. Kvar fanns alkisbarer, kyrkklockor och nedlagda yllefabriker.
I sitt efterord beskriver Avallone hur många av hennes jämnåriga drog sig tillbaka hit till byarna som en sorts alpina grönavågare under 2010-talet. Främst för de låga hyrorna. Men kanske också som en protest mot Berlusconis hyperkommersiella bungabunga-samhälle.
Borgmästarsonen Andrea är en av huvudkaraktärerna i Marina Bellezza som drömmer om att fly sitt utsiktslösa medelklassliv och bli ekofarmare i bergen med hjälp av förmånliga EU-bidrag. Han saknar bara en sak: en villig hippiefru som är beredd att ysta ost resten av livet.
Enligt klassiskt romansformulär kärar han ner sig i snygga underklassflickan Marina Bellezza, alltså upphov till bokens titel. Hon vill å andra sidan bort från polentaätande bonnläppar, dra till det rika Milano, champagnefolket och tv-kanalen Rai Unos strålkastarljus.
Den som läst Stål känner igen henne i karaktären Francesca, tweentjejen som vill bli velina, en showgirl i italiensk skräp-tv.
Att Avallone avskyr sådan lågkultur börjar man bli rätt varse om. Även i Marina Bellezza lyser föraktet mot talangjakterna, Teen mom-såporna och samtidens plastiga kändisar igenom.
22-åriga Marinas muskorta kjolar och suktande efter X-factor framställs varken som en revolt eller reell möjlighet till ekonomiskt oberoende, utan bara som resultat av en trasig arbetarunges bekräftelsebehov.
Detta moraliserande tema hos Avallone är lustigt. Speciellt då båda hennes romaner i sig är ypperliga exempel på perfekt, lättillgänglig popkultur.
Grejen är att hon skriver just så trashigt, äkta och sexigt som ett riktigt bra dokusåpedrama kan vara. Marina Bellezza känns lite som en Fellini-version av Bonde söker fru, där en desperat jordbrukare gör allt för att fånga en frihetstörstande kvinna i sin gödseldoftande famn. Vackra ungdomar gör ständigt slut och blir ihop igen, ingår pakter, ligger och sviker varandra på fyllan.
Tyvärr rör det sig om en evighetssäsong av en såpa som aldrig tycks nå fram till den där avslutande parceremonin. Och där det inte händer något särskilt förutom när den fula, Gramsci-studerande doktoranden Elsa blir utröstad ur leken.
Mest konfunderad blir jag över hur Avallone denna gång frossar i Jersey shore-världens mest stereotypa könsroller. Herden Andrea har en så genuint vidrig hora-madonna-syn på kvinnor att man önskar att han ska trilla ner från nån bergsklippa i slutet. Medan Marinas överjordiska skönhet målas upp så ofta och mångordigt att det blir pinsamt.
Det är ingen hejd på tjatet om hennes glödande blonda hår, slanka ben, rundade höfter, pyttesmå trosor och klurighet i sänghalmen, denna Flaubert-kvinna, en ”eterisk madonna som ser ut som ett barn”. Likt en flåsande kamerablick vandrar Avallone över jäntans kropp. Jag vet inte om det är syftet, men stundtals påminner det faktiskt om gubbsjuk Berlusconi-tv.
