Förföljda - av forskare
Publicerad 2013-09-30
Akademiska studier grundlade svenska rashetsen mot romer
Avslöjandet om Skånepolisens registrering av romer skickar en historisk rysning genom samhället. Det är inte första gången.
2010 försvarade migrationsminister Tobias Billström Stockholmspolisen rättsvidriga avvisningar av rumänska romer. Schablonmässigt fastslogs - stick i stäv med EU:s fria rörlighet - att gruppen saknade ”ärlig försörjning” och genom ”dagdriveri/tiggeri” förverkat rätten att vistas i Sverige. Formuleringarnas rötter finns i 1885 års lösdrivarlag; ett repressivt verktyg som länge regelmässigt riktades mot romer och resande.
Denna seglivade fientlighet står i centrum för historikern Jan Sellings studie Svensk antiziganism. På senare år har journalisterna Lawen Mohtadi och Irka Cederberg belyst romsk kultur, kamp och utsatthet. Selling är dock först med att konsekvent koncentrera sig på majoritetssamhällets förhållningssätt till romer genom Sveriges historia.
Med antiziganism avses en negativ hållning till romer förankrad i en framfantiserad ”zigenare”, inte i faktiska egenskaper. Som vi tänker och talar om ”zigenare” förhåller vi oss till romer. Med en analytisk trestegsraket visar Selling hur forskningens framställningar av romer fått princippolitiskt fäste och praktiserats på lokalt plan.
Under 1700-talet mejslade svenska ”zigenarforskare” efter internationellt mönster fram romer som ”en hop tjuvar och en drägg av de uslaste människor från olika länder”. 1998 beskrev etnologen Karl-Olov Arnstberg romer som ”amoraliska” och ”den zigenska livsformen” som oförenlig med den svenska. Här framträder en kontinuitet där romer görs till asociala främlingar vilka vägrar anpassa sig och därmed drar på sig fientlighet.
Tankegodset legitimerade lösdrivarlagen från 1885. Under 1900-talets första hälft förstärktes fördomarna rasbiologiskt, med bland annat tvångssteriliseringar som följd. Romernas medborgerliga rättigheter beskars. Mellan 1914 och 1954 kunde de inte resa in i och ut ur landet.
Angreppen rättfärdigades med att romer per definiton ansågs vara kringflackande och arbetsskygga. Samtidigt gjorde repressionen det närmast omöjlig för romer att skaffa sig bostad, anställning och skolgång: Präster vägrade mantalsskriva romer. Politiker och polis pressade resandesällskap att dra vidare. Brännmärkningen vidmakthölls som självuppfyllande profetia.
Aggressiva antiziganistiska allianser skapades mellan myndigheter, media och lokalbefolkning; som i fallet med ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948, vilka Selling på tvärs mot tidigare forskning ser som ett förstadium till en pogrom.
Majoritetssamhällets fördomar förstärktes av välvilliga motröster. Ivar Lo Johansson vurmade för romer som vore de ädla vildar. Att exotiserandet avfärdades av myndigheter, och inte bara av romer som Katarina Taikon, antyder att antiziganismen knöt an till ett allmänt moderniseringsarbete och statens strävan att lägga det mänskliga livet till rätta.
Samtidigt skedde rörelsen bort från en rent repressiv politik mot romer under folkhemsflagg. Den statliga ”zigenarutredning” som lades fram 1956 satte romernas sociala utsatthet i samband med förtryck och fördomar. Dock förordades assimilering och tonen var paternalistisk. Få reformer följde och den dittills förda politiken fördömdes bara i allmänna och anonyma ordalag.
Större steg i rätt riktning ser Selling först runt millennieskiftet. Romer, inklusive resande, har erkänts som nationell minoritet och regering och riksdag bett om ursäkt för oförrätter. Fram skymtar en självkritisk historisk hållning av internationellt snitt. Sellings bok är ett forskningsbidrag till denna bearbetning. Den är inte utan brister. De kronologiska hoppen är många och långa. I enskildheter görs stort nummer av litet empiriskt underlag och språket är styckvis styltigt.
Skånepolisens register och Billströmaffären visar att den självprövande processen bara har börjat. Antiziganismen är inte ett avslutat svensk kapitel. Inte minst därför är Sellings insats värd både beröm och belysning.
