Överklassen kittlar men analysen saknas

ANN CHARLOTT ALTSTADT har läst Susanna Popovas nya bok

helskärm

En kompis till mig

hamnade på en disputationsmiddag bredvid en gammal adelsman och eftersom avhandlingen berörde 1600-talets adelskvinnor var ämnet givet. Min barndomsvän förklarade, med hänvisning till sin arbetarklassbakgrund, att hon även tyckte det var sociologiskt intressant med klass. Efter en stunds tystnad svarade han dramatiskt:

– Javisst är det kittlande.

Susanna Popova har intervjuat tio personer av olika kön och skilda åldrar om vad/hur det är att vara överklass. Men där bidragsgivarna i antologin Tala om klass (Ordfront 2006) vände på varenda sten för att berättiga att arbetarklassen delgav världen sina erfarenheter, är Popovas bok märkligt intetsägande. Antingen förmår Popova inte göra någon maktutredning eller också är hon helt enkelt sociologiskt lat och förlitar sig på intervjuernas kittelfaktor.

För visst killar klass. Vi vill så gärna smygkika bakom fasaden medan vi tror arbetarklassen visar allt, som när de super sig redlösa och ligger med varandra offentligt i Big Brother. Kittlande förvisso men inte lika gåtfullt som en stel överläpp på en linnekostym. Men det vi vill åt kanske bara är det vi inte förstår: hur känns det egentligen att vara född med guldskeden instucken i rumpan som propeller medan man surfar räkmacka med gapet på vid gavel för alla stekta sparvar?

Det finns politiska orsaker

till varför de brukar undvika att dela med sig av erfarenheten. Ett fenomen som Susanna Popova dock misstolkar utifrån sin egen högerhållning. Hennes för- och efterord andas indignation, men inte över klassamhällets orättvisor, utan över att vårt samhälle gömt undan överklassen. Hon vill visa att ”De är, hör och häpna, precis lika individuellt speciella som människor från de tillåtna klasserna”. Mot den bakgrunden är det lustigt att intervjupersonerna beskriver en överklassmentalitet som är så djupt välkänd. Det hör också till svagheterna att Popova inte analyserar utan endast reproducerar deras självbild utan att bena i motsägelser och schatteringar.

Ur intervjumaterialet framträder en, som Arvid 50+ kallar, ”proppmätt” klass som vid födseln redan har nått målet men som vet betydelsen av att nätverka. Enligt intervjupersonen Erik 60+ har överklassen gift ihop sig med både den ekonomiska och politiska sfären. Överklassens upptagenhet vid sina anor är också en placering i socialt kapital som de kan casha hem som status och identitet, medan arbetarklassens förlorar sina förfäder ur sikte efter två generationer på grund av dålig lönsamhet.

Intervjuerna ger oss

bilden av ett självmedvetet skikt för vilket klasskrytet är självklart. Men den sociala analys och kulturella rikedom saknas som utmärkte Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige (1974) och Urp! sa överklassen. Popovas halvsmälta funderingar berättar ändå för oss hur en högerkvinna från medelklassen tänker om samhället 2007. Hennes utgångspunkt är att Sverige är världens snobbigaste klassamhälle. Hon framför inga belägg för den högst tveksamma tesen men spekulerar att den allmänna samhällsnivelleringen gör att vissa, dock inte överklassen, måste snobba för att bryta av. Till de ”inverterade snobbarna” hör exempelvis jag och andra som vill ha en bra kommunal skola och som skulle gräla på rektorn om den inte håller måttet. Då underhåller vi ett ”skrangligt system”. Till snobbevisen hör att ordet elit är bannlyst i Sverige. I andra länder gratulerar man överklassen, enligt Popova, men här väcker det aggressioner för det påminner oss om socialdemokraternas misslyckade försök att avskaffa klassamhället. Vi talar därför tyst om dem.

Jag tror, tvärtemot Popova,

att det är rationellt av överklassen att inte låta oss få veta för mycket om guldskedar, räkmackor och stekta sparvar. De vet att det helt enkelt inte går att rättfärdiga privilegiesamhället med några hållbara argument. Därför anger Popovas intervjupersoner exempelvis artighet, vänlighet och anspråkslöshet som särskiljande dygder. Om de inte håller låg profil höjs nämligen ropen på beskattning eller revolution.

Men det faktum att Wallenbergarna i dag tillägnas en devot tv-dokumentär visar att det inträffat ett avgörande historiskt skifte – det är riskfritt att både verka och synas.

För i dag har överklassens pengar blivit politiskt legitima bland annat genom avskaffad arv- och förmögenhetsskatt och EU-bidrag för jordgodsen.

Överklassens livsstil har också sipprat ner som ideal för arbetar- och medelklassen. Varenda tjej verkar vilja äga en tantväska från Gucci och få handla kläder på Nathalie Schuterman. I senaste numret av wannabemagasinet Stureplan ger oss chefredaktören Alex Schulman inblickar i hur den nya tiden gjort att klass också betyder mer byxångest än vanligt. Han har upptäckt att vem som helst kan klä ut sig till brat och att även nagelskulptriser från förorterna börjat spruta dyr champagne. Det får honom att fem gånger i en artikel deklarera att han gått över till öl. Klassamhället betyder nämligen inte bara att vi här nere beundrande kollar uppåt. De måste även skrajset snegla nedåt.

Samhälle

Ann Charlott Altstadt