Två som ser skogen för alla träd

Göran Greider läser Peter Wohlleben och Ola Engelmarks böcker om livet med skog

Göran Greider

Det är nästan helt säkert att den som läser detta sitter mitt i en före detta skog. ”Innan människorna började omgestalta landskapet fanns det praktiskt inga trädfria ytor”, skriver den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben i sin nya bok, Skogen, en bruksanvisning. Ändå är människan i grunden en främling i skogen, där har vi ingen större nytta av synen och så värst mycket finns det heller inte att äta i en skog. Därför har släktet, fortsätter Wohlleben, under seklernas lopp omvandlat de europeiska landskapen till öppna savanner, där vi ju hör hemma.

Peter Wohlleben har hittat en fantastiskt fin ton i sina böcker om skog, djur och växter – böckerna har blivit försäljningssuccéer. Hans första bok, Trädens hemliga liv, hör man citeras av kolonilottsodlare, skogsfolk och alla som längtar ut ur en klaustrofobisk civilisation. Kanske är det för att han inte är någon forskare, utan helt enkelt en skogvaktare som hade turen att få förvalta en skog där ägaren inte är inriktad på industriellt hyggesbruk och gärna inrättar skogskyrkogårdar bland träd som får leva.

Wohlleben är en mycket osentimental naturromantiker. I Trädens hemliga liv tittade en natursyn fram som talar om trädens sociala liv, om inbördes hjälp mellan det som växer – Kropotkin snarare än Darwin vägleder honom. Hans nya bok är verkligen en bruksanvisning: Så klär du dig för att slippa fästingar, så syrligt törstsläckande smakar granskott och saknar du toapapper på skogsvandringen går det bra med mossa.

På ett mycket artigt språk kan han gå till angrepp mot jägarkulturen som han ser som en överflödig hobby för eliten; viltkött smakar vilt för att blodet har stannat i det döda djuret och köttet kanske blandats ut med innehållet i söndertrasade tarmar.

Mitt i den tyska artigheten rymmer hans bok ett stenhårt angrepp på det moderna skogsbruk som styckar sönder landskapet och låter tunga maskiner packa samman jorden och förstöra den för att anlägga snörräta virkesåkrar. Ändå lägger man ifrån sig boken i en känsla av att man hört en underbar vardaglig sång till skogen.

Det skulle inte förvåna mig om Ola Engelmark, svensk docent i skogsekologi och skogsforskare men också privat skogsägare och företagare, inspirerats lite av Wohllebens böcker. I sin nya bok En skog av möjligheter lyfter han visserligen självklart sitt gevär för att skjuta ett rådjur och den inleds med en skogsägares bittra klagan över hur litet han tjänar på en skogsavverkning: En skördare måste hyras in och mycket eget arbete läggas ner för att dra fram timret till vägen – vinsten på 60 kubikmeter timmer och massaved blev inte mer än 13 607 kronor – som dessutom ska beskattas!

Medan den tyske skogvaktaren nästan är befriad från vinstmotiv, får vi hos Engelmark en inblick i den typiske svenske skogsägarens vedermödor. Några hundratusen skogsägare i det här landet skulle känna igen sig. Engelmark gnäller till och med lite över svensk allemansrätt – som Wohlleben ser som ett ideal.

Ändå möts de två i skogen i sin gemensamma avsky för kalhygget, resultatet av det som kallas för trakthyggesbruk, och ilskan över att så extremt lite skog skyddas. För ett sekel sedan var svensk urskog nästan ödelagd efter att timmerfronten rullat fram genom landskapen för att försörja industrin med timmer. Och det Engelmark invände mot är detta: att det inte lönar sig med ekologiskt skogsbruk!

Han drömmer om ett skogsbruk som hämtar mer vinster ur att låta träden stå, än att fälla dem. ”Jag har fällt oräkneligt många träd att nyttjas till byggnader och ved, och även levererat en del till industrin, men aldrig orsakat ett kalhygge.” Engelmark söker upp träslöjdare som alltmer förtvivlat letar efter snedvuxna och krokiga träämnen som inte tillåts växa på virkesåkrarna och olika entreprenörer som vill hitta andra, hållbara sätt att livnära sig på skogen.

Wohlleben och Engelmarks böcker är rätt tunna. Jag rekommenderar att de läses tillsammans: De är två grenar på ett väldigt träd som borde få stå kvar med sitt tusenåriga sus.