Poliser utan polare

Mattias Svensson

Mattias Svensson välkomnar och ifrågasätter Hanne Kjöllers nya bok

helskärm

Golare har inga polare. Så lyder en av tjuvhederns mest kända normer. Nästan oavsett vilka förgripligheter saken gäller är det den som ger information till utomstående som brutit mot hederskodex och därefter står lägst i rang.

Inom polisen heter det att man har högt i tak. Med tillägget: Och nära till dörren.

Alla sammanhang har förvisso sina normer för informationshantering. Barn gillar inte skvallerbyttor. En god chef förväntas ge beröm offentligt, men ge kritik privat. Hos polisen tycks dock denna norm ligga farligt nära tjuvhederns. Den drabbar inte bara någon som varit kritisk i medier, utan även internt. Detta är temat för Hanne Kjöllers bok En svensk tiger.

Det är en sorglig bok. Nio namngivna personers öden beskrivs. De har det gemensamt att de varit kritiska mot polisens arbetssätt och därefter mött repressalier från sina överordnade.

Här finns den erkände polisforskaren Stefan Holgersson som i flera studier av polisarbetet påpekat brister i datasystemet, friserad statistik och låg motivation. Trots framgångsrika projekt som effektiviserat polisens arbete får han inga nya uppdrag utan är vanlig patrullpolis lägst i hierarkin.

Här finns Daniel Holst som efter möjligen planterade bevis från Gävlepolisen kastades ut från polisutbildningen. Anneli Boman och Tomas Bergström har tvingats till psykologundersökningar.

De och andra har regelbundet polisanmälts för förseelser som är svåra att se som annat än försök att misskreditera dem, ofta har betydande polisiärt utredningsarbete lagts på detta. Patrik Loord fick samtidigt en kollegas pistol riktad mot huvudet inför ögonen på bland annat huvudskyddsombudet, utan att incidenten ledde till någon åtgärd.

Att som utomstående bedöma personkonflikter är vanskligt, men Kjöller har gjort stora ansträngningar för att visa vad som går att belägga. Som allra minst är det allvarliga fall av vuxenmobbning som dokumenteras, ofta på initiativ från överordnade och stundtals via lagöverträdelser.

De drabbade har i många fall besuttit betydande kompetens och erfarenhet som inte tagits tillvara. I några fall har detta uppmärksammats och någorlunda rättats till. I andra har mobbarna gått vidare i poliskarriären och de drabbade tvingats ut i kylan. Exemplen involverar i någorlunda närtid direkt eller indirekt ledningen för flera stora polisdistrikt, ända upp till högsta ledningen.

Hanne Kjöller menar sig beskriva betydligt mer än enskilda poliser som behandlats illa. Polisen har en kultur som består i ovilja till feedback, kunskapsförakt och förändringsmotstånd. Samt ett lydnadsideal där lojalitet alltid handlar om den egna organisationen, aldrig uppdraget, allmänheten eller brottsoffer. Chefer blir de som lever upp till detta lojalitetskrav och de omger sig med ja-­sägare, medan personer med integritet och kompetens som kommer med kritiska synpunkter behandlas illa.

Detta är förklaringen till att svensk polis är fast i en fördummande cirkel. Trots att de aldrig varit fler och aldrig haft mer resurser, har de heller aldrig klarat upp en så låg andel brott. Vid nio av tio vardagsbrott som inbrott, stöld, misshandel och våldtäkt, lyckas polisen inte knyta en gärningsman till brottet. Trots ständiga misslyckanden står ansvariga politiker handfallna och styr inte upp polisens verksamhet, enligt Kjöller.

Här finns kritiska frågor att ställa om både verklighetsbeskrivningen och slutsatserna. Är det just ett polisproblem vi bevittnar? Att en påläst akademiker inte får gehör för aldrig så genomtänkta kritiska synpunkter på en myndighet är sannolikt mer regel än undantag.

Forskarna verkar inte lika kategoriska som Kjöller.

Från Brå-rapporten Varför gav fler ­poliser inte ökad personuppklaring? (2014:17) hämtas i boken citat om bristande målstyrning och slutsatsen att medborgarna inte fått någon utdelning alls i form av fler uppklarade brott.

I själva verket konstaterar rapporten att svensk polis sannolikt inte avviker i uppklarning jämfört med andra länder, även om det ser ut så i statistiken. Samt att mycket av senare års resurs- och personaltillskott kommit medborgarna till del genom specialiserad och brottsförebyggande verksamhet, även om ”en något högre nivå av personuppklaringen hade varit rimlig”.

Inte riktigt samma alarmerande kris eller bristande styrning som i Kjöllers referat.

Faktum är att en del kritiska forskare anser att en del av polisens problem i själva verket beror på den sorts standardförklaring som Kjöller för fram: ”uppfattningen att poliser skulle vara en homogen grupp av paranoida, intoleranta och inåtvända försvarare av status quo, på vilka endast hård kontroll biter” som sociologen Micael Björk formulerar det.

Den sortens föreställningar om en svårföränderlig och skadlig poliskultur föder krav på politisk styrning, ständiga reformer och omfattande utvärderingar som vi sett exempel på både i polisens jakt på ”pinnar” under 00-talet och den nuvarande sammanslagningen till en nationell organisation.

Sådana invändningar gör egentligen En svensk tiger till ännu viktigare läsning. Den säger något inte bara om polisens problem, utan också om hur svårt det är att dra tvärsäkra slutsatser om materia som normer och kulturer. Något att ha i åtanke när kravet kommer att medier ska publicera anonyma vittnesmål med svepande kategoriseringar om andra problematiska kulturer.

Här presenterar Hanne Kjöller ett flertal noga genomgångna fall, med vittnesmål under eget namn, underbyggt med dokumentation och oberoende röster, samt med möjlighet för anklagade parter att ge sin syn på saken. Ändå går det att ifrågasätta om det är motiverat att tala om en problematisk poliskultur och hur mycket den i så fall förklarar.

Det kan synas tröstlöst att osäkerhet och oenighet kvarstår även efter gediget journalistiskt och akademiskt arbete. Sådant hör nu de svåra frågorna till. Det är inte en anledning att tystna eller mörklägga.

Tvärtom bör vi sätta stort värde på alla ärliga ansatser att försöka beskriva och lösa dem. För oavsett förklaring måste polisen kunna prestera bättre än så här.