Om det inte vore för Mästaren

helskärm

Nu för tiden liknar den gamla medeltida pilgrimsleden till Santiago de Compostela rena motorvägen; här promenerar och cyklar massorna fram längs de knappa åttio milen mellan Saint Jean Pied de Port och den heliga vallfartsorten i Galicien.

Compostela, som stjärnefält eller som gravfält. Compostela, som sökandet efter Gud eller bara som välbehövlig motion.

Ja, gudarna ska veta två saker. Motiven bland människorna att välja att gå de åttio milen till fots varierar. Och att det finns en herrans massa böcker i ämnet.

Nu finns en till, Agneta Sjödins roman En kvinnas resa. Maria, huvudpersonen, är en psykiskt bräcklig kvinna med en förbluffande fysisk kapacitet. Hon går utan vidare fem mil om dagen och det är minsann heroiskt med tanke på att hon har lite ont i knäet. Det jag tycker bäst om i Sjödins bok är de konkreta skildringarna av hur det är att vandra; ensamheten, ansträngningen, hur man sköter om sina skoskav, och hur dessa konkreta bekymmer frigör större och ”andliga” tankegångar.

Det som jag tycker sämst om är förekomsten av en Mästare, en svartklädd man med franska cigarretter som ska lära Maria ”att tyda tecken”, och direkt patetiskt blir det på slutet när hon, efter avslutad vandring, uppsöker samme man i Paris där han ger audiens på sitt lyxhotell.

Mästarens förekomst förstör boken, saboterar den i övrigt trovärdiga berättelsen om fotvandrandets vedermödor. Det är synd.

Roman

Anders Paulrud