Ett sju decennier långt uppror

Ragnar Strömberg om Sven Lindqvist och ”Sanningskonst”

Ragnar Strömberg

Sanningskonst är ett vindlande, oupphörligt fascinerande samtal mellan Stefan Jonsson och Sven Lindqvist om det nu sju decennier långa författarskapets metamorfoser och lika benhårda som vidöppet sökande konsekvens.

Det ter sig därför närmast oundvikligt att grundackordet är hur Lindqvists böcker, från debutboken Ett förslag (1955) över Myten om Wu Tao-tzu (1967), Gräv där du står (1978) och Utrota varenda jävel (1992) till Avsikt att förinta (2008), utgör en egen litteratur som undandrar sig allt vad genrebestämningar heter.

Drivkraften bakom denna vägran att anpassa sig till genrerna, säger Lindqvist mot slutet av resan, är att hindra läsaren från att ”koppla in autopiloten”. Att inte veta om det man läser är en reseskildring, en essä, en litterär bekännelse eller en samtidsroman, hindrar klassificering och slungar läsaren ”ut i öknen”.

Där, i en värld som ständigt förvandlas och är densamma, möts ”nutid och dåtid, privat och offentligt … drömmar flyter upp i sakprosan och barndomsminnen leder in i världslitteraturen”. 

Den instinktiva aversionen mot fiktion föddes när den religiösa och kontrollerande modern samlade släkt och vänner i hemmet till ett slags seanser där alla skulle nedteckna vad Gud sa till dem. Men lille Sven hörde ingenting och satt där med ett tomt pappersark. För att göra de vuxna till lags beslöt han sig för att hitta på, fick beröm för det, men blev själv tom.

Den tomheten försvann i ett trollslag när han var fjorton och satt på Södra Station i vinterfrusen väntan och började beskriva för sig själv det han såg. Denna ledsamma plats blev då författarskapets urscen: en öppen port till en värld full av möjligheter.

Den dialektiska spänningen mellan ”verklighetssinne” och ”möjlighetssinne”, mellan att beskriva världen som den är och hur den kunde vara, blev den framåtriktade energins källa. 

Mot slutet av boken berättar Lindqvist om hur han som besvärligt, upproriskt barn sattes på barnhem vid sju års ålder och med en uppriktighet som får mig att dra efter andan konstaterar att moderns tidiga död innebar ett vinddrag, en öppning.

Hans far framstår som det kolossala självförtroendets känslomässiga jordmån, men den självklara rätten till delaktighet, att göra sin röst hörd och ifrågasätta sakernas tillstånd, var också en frukt av den privilegierade historiska situation Lindqvists generation åtnjöt, ett privilegium som förpliktade: ”… språk är en social uppfinning, att skriva är en social handling … och då är det bättre att vara medveten om det”.

Av de många betydande författare som under det nu förkättrade sextiotalet drogs mot det dokumentära, som Sara Lidman, Jan Myrdal och PO Enquist, var Lindqvist för mig där och då i min sturm und drang, den starkast närvarande. 

Många naglade fast imperialismen vid skampålen, men han var den som mest konsekvent vände perspektivet så att vi kunde se oss själva med de andras, de jordlösas, de förtrampades, de slaktades, de utplånades ögon.

Folkmorden var inte avvikelser, inte fasansfulla misstag, utan själva kärnan i det system där vi tillhör de förskonade – så länge vårt motstånd inte hotar den hegemoni som har makten att framställa den rådande ordningen som naturgiven. 

I förordet tar Stefan Jonsson avstamp i de sista sidorna i Myten om Wu Tao-tzu där berättarjaget lever i ett framtida Sverige ”efter den demokratiska epoken”. Han är internationellt erkänd, rent av berömd. Men hans livsverk har inte gjort någon skillnad. Nationalismen har ”återuppstått med våldsam kraft” och ”längs västvärldens gränser pågår massmord”. 

Och förutsättningen är att vi tiger och samtycker för att fortsätta leva som om vi ingenting vet. 

Men vi vet ju allt vi behöver veta. Det vi behöver är att ställa oss frågan vad vi är beredda att offra. 

Det är den bestående utmaning sanningskonstnären Sven Lindqvist än i dag ställer oss inför.