Svensk 2.0

Så ska uppgraderad nationalism öppna Sverige för invandrare

Få debatter är så infekterade som den om integration. Den fungerar som en tratt där allehanda problem trycks ner och banar väg för organiserad intolerans. Argument inordnas efter avsändare. Invektiven kletas fast, antingen är du med eller mot, människofientlig gränsvakt eller naiv mångkulturalist. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö är svår att få in i endera fållan, vilket inte hindrat folk från att försöka.

I sin nya bok Gillar vi olika? markerar han mot krav på högre murar och menar att ”öppna gränser bör vara en högt prioriterad politisk målsättning”. Någon vän av integration är emellertid Johansson Heinö inte, åtminstone inte i teorin. Han finner begreppet oklart och bedrägligt. Vi (förstått som de flesta svenskar) talar högtidligt om mångkulturella möten, men vill att invandrarna anpassar sig.

Förklaringen finns i en förljugen självbild. Vi vårdar vår upphöjda moral så ömt (exempelvis med kampanjer likt Aftonbladets Vi gillar olika) att vi inte vågar formulera vår längtan efter rättningen i leden. Stängslet förblir osynligt och därmed ogenomträngligt. Vi låter invandrare fylla fotbollsplaner, fängelser och servicebutiker, men det etablerade samhället förblir ett slutet svenskt rum.

För att råda bot på detta omänskliga slöseri vill Johansson Heinö att vi talar om assimilation i stället för integration; gör tydligt att majoritetssamhället förväntar sig anpassning. Vidare måste vi inse att det finns en svensk nationell gemenskap och utforma den på ett sätt som gör det möjligt och attraktivt för invandrare att bli del av den. Det fordrar en nation baserad på medborgarskap, inte bakgrund. Därför vill Johansson Heinö uppvärdera medborgarskapet, genom att förbinda det med någon form av språk- och kunskapstest, samt se uppslutning kring 6 juni och kungafamiljen som konstitutionella symboler.

Johansson Heinös bok är mångsidig. Mot hans huvudsakliga argumentation, vilken känns igen från tidigare skrifter, finns mycket att invända. Begreppet assimilation är belastat. Det förbinds, inte utan grund, med övergrepp och beskriver en situation där minoriteten helt överger sin kultur.

Även om man accepterar Johansson Heinös försök att frikoppla begreppet från dess gängse betydelse förblir det oklart vad ”anpassning till majoritetskulturen” innebär. Ibland låter han assimilation beteckna blodig folkfördrivning (mot bättre forskningsvetande illustrerat med Skånes ”försvenskning”), ibland den förväntan som finns på att invandrare i USA bekänner sig till författningen och en framåtsträvande amerikansk anda.

När det gäller nationalismen som ideologi överbetonar Johansson Heinö dess potential på bekostnad av kända katastrofala konsekvenser. Så länge nationalstaten är norm finns dock anledning att fundera på hur den bäst hålls samman. En medborgerlig politisk gemenskap är tveklöst att föredra framför metafysiska blodsband och myter. Hur denna hållning kan få Johansson Heinö att förorda samling kring 6 juni (som firas till minne av en odemokratisk regeringsform och ett avlägset kungaval) och det föråldrade ståndssamhället är svårt att förstå. Varför inte löpa linan fullt ut, införa republik och fira den nya författningen?

Aningen udda är också att Johansson Heinö – vars bok är en viktig påminnelse om att nationella gemenskaper ständigt omförhandlas, föreställs på nytt – hyser sådant agg mot forskare som dekonstruerar kollektiva identiteter. Att se svenskhet som en social konstruktion betyder inte att dess betydelse berövas.

Några i raden av randanmärkningar: Sverige införde visst visumtvång för bosnier mitt under brinnande krig. Är det fel att placera Breivik i ett idémässigt sammanhang? Värnar kristendomskramande SD verkligen sekulariseringen?

Att Johansson Heinö avstår att diskutera, och därmed får antas underskatta, betydelsen av social jämlikhet för en fungerande politisk gemenskap är ett tillkortakommande som säkert gillas av utgivaren Timbro. Emellertid erkänner Johansson Heinö att det uppgraderade och testade medborgarskapet ensamt inte är någon mirakelmedicin. Attityden avslöjar varför jag, kritiska kommenterar till trots, värdesätter Gillar vi olika?

Johansson Heinö är konkret, konstruktiv och ärlig i sitt uppsåt. Han diskuterar integration för att förbättra, inte för att smutskasta eller slippa tala om något annat. Ansatsen kallar på respekt och allvar, också från den som föredrar andra vägar framåt.